Inte igen...

En av de mest lukrativa marknaderna måste vara den för vattenflaskor. Närmare bestämt träningsvattenflaskor. Sådana man köper för en tia på Stadium eller Intersport. Hur många sådana har man inte lagt ifrån sig när man varit iväg i svettärende?
Nu har det hänt igen, får leta reda på en halvliters cola eller festis flaska någonstans. Finns inget som piffar upp vattnet som en svag antydan av muggiga svarta vinbär, eller stickig cactus lime.
Hade varit intressant att se siffrorna på vad butikerna drar in på försälningen av dessa flaskor. Träningsflaskorna alltså. Jag har ju hört att plastkassen är en av de mest lönsamma varorna en vanlig ICA butik för.
Om alla vore som mig hade detta nästan fungerat på ett liknande sätt. Fast en plastkasse för 10 kr. Klirr i kassan!

Gamla kvitton, gamla minnen

Det är lite spännande att rensa gamla kvitton ur plånboken. Som en dagbok på autopilot förtäljer de små slipparna små anekdoter ur ens liv. Ett Burger Kingkvitto från Glumslöv, Lantmännen i Munka Ljungby, McDonalds i Ängelholm, Kallingar på H&M på Väla köpcentrum. När jag grävt och kastat ett par ekonomiska minnesstenar dyker ett upp som det tog mig ett tag att placera. Entrecote, ceasarsallad... hmm, vad kan detta ha varit. Ganska snart kommer det.
Helsingborgsfestivalen. Ett kvickt drop-in besök under festivalens första dag. Vi har parkerat bilen under jorden framför Dunkers "finns det nån kultur?"-hus, traskat förbi en hel rad med samma gamla månglare som förra året, roligast dock de buttra kvinnorna som slängde runt med en leksak som skrattade hysteriskt. Men snart börjar vi bli smått hungriga. Vad ska vi stoppa i oss? Festivalen bjuder på många frestelser från världens alla hörn. Eller var nu langos kommer från ursprungligen.
Vi står dock framför ett mattält när vi ska fatta vårt beslut och läser att de lagar entrecote till ett bra pris och potatissallad följer till. Och äter man där får barnen en varmkorv på köpet och man kan köpa en ceasarsallad som frugan var sugen på.

Det avgjorde saken, vi knallar in och lägger vår order. Men vilket misstag! Sällan har vi ångrat ett restaurang besök så illa!
Köttet han nog knappt landa på grillen innan grillmästar'n plocka upp det från gallret. Kanske var han rädd för att behöva diska det efter dagen? Rött, rött, rött som en Tarantino film.
Tillbaka med köttet, gör om och gör rätt. Potatissallad med vad som smakar likt okokt potatis klyftad ner i majonäs. Den så kallade Ceasarsalladen med betong krutonger. Stackars Ceasars tandläkare som nock hade skäppan full efter en vegan sittning. Inte ens korven lyckas denna inrättning koka rakt. Saggigt köttmos i skinn beskriver nog upplevelsen bäst.

Det kvittot skulle man ramat in och hängt till väggs som en påminnelse om att bra pris och flott yttre inte nödvändigtvis betyder god affär.

Tyst som i graven

Tjo det var länge sedan man stoppade förbi här. Orken och inspirationen har inte varit på topp trots att det hänt en hel del.
Får se vad som kommer när jag sätter mig nästa gång, vilket ska bli snart. Lovar.

Svordomstrend i media

Efter att jag läst om Kirstine Lindberg Sørensens forskning kring en liberalare syn på barns svordomsbruk så kommer det i rask takt två nya rön i ämnet fulord. Den ena säger att det är bra att svära på sin arbetsplats för att släppa ut ånga medans det andra rönet också trycker på fulordens viktiga funktion som aggressions utlopp men också betydelsen av att använda dem med måtta annars riskerar de vattnas ur och förlora sin mening.

Sedär, skål tamejfan som en Jakob skulle sagt.

Barn och snoppar

Det är lite annorlunda barnprogram och barnböcker nuförtiden. Satt vid datorn för någon dag sedan medan frugan och dottern lekte framför TVn med Bolibompa på. Barnprogrammet som visades handlade om ett sagoträd där tydligen en uggla och ett skogstroll interagerade tillsammans med någon som bodde ett slags träd. Sagoträd var det kanske och teckenspråk var inblandat. Jag vet inte exakt eftersom jag som sagt var upphållen vid datorn. Jag väcktes dock med ett ryck ur min digitala hypnos. För rätt vad det är hör jag trollet utbrista "Jag har ju både snopp och pung!". Okeeeeeej, hörde jag rätt? Men det var ingen tvekan om saken för ganska snart upprepar pungtrollet sin replik igen. "Både snopp och pung!". Det är säkert helt anatomiskt riktigt att skogstroll bär kring på både trollspö och tillhörande nötpåse, det var bara lite överraskande att han går omkring och svänger med snablen under Bolibompatimmen. Hade man varit med framför TV hade man kanske kunnat lära sig att teckna meningen.

Jag hade nästan, tro det eller ej, lyckats glömma bort allt detta tills jag just idag under barnens läsning i skolan lät ögonen vandra över ett bord med böcker på. Där låg Alfons Åberg, Håkan Bråkan och lite andra ordinära böcker. Men jag stannade upp och fick läsa om när jag såg titlen "Har loppan snopp?". Okeeeeeeeeej, det kan ju vara en intressant lära läsa bok. För givetvis är man ju tvungen att läsa den.
"Har loppan snopp?" handlar om en liten pojke som delat upp allt levande i grupperna de som har snopp och de som inte har snopp. För så har det ju varit sedan mammutarnas tid och det är de som har snopp som alltid varit de starkaste och bästa. Det är synd om dem som inte har en snopp.
Men en dag börjar en ny tjej i klassen, Loppan, som inte är som alla andra utan snopp. Hon ritar inte blommor (utan mammutar), hon gör saker som de som har snopp också gör så det ställer till det lite för lillkillen. Han kan inte förstå detta.
Han måste ta reda på om hon har snopp eller inte. Så han försöker smyga sig på henne när hon kissar också så vidare. De blir vänner och en dag är de på stranden och lillkillen får se att hon givetvis är snopplös. "Jag har en snippa", förklarar Loppan. Wow, tänker pojken och omreviderar hela sin världsbild till att det finns de som har snopp och de som har snippa och alla är lika bra.
Jämnlikt och pedagogiskt och fnittrigt. Det fanns inga sådana böcker när man själv gick i skolan utan det handlade då bara om Tor och Lisa och deras jäkla hund och allt rimmar på mor ror och far är rar. Snoppar och snippor var inget man talade om.

Låt barnen svära för f*n

Danskar...
Jag skrev i en annan text hur jag brukar läsa gratistidningarna när jag är ute på mina pendlaräventyr. En oväntad bonus med att åka pendeltåg som korsar landsgränser är att man dessutom kan krydda sin tillvaro med att läsa gratisnyheterna från broderlandet. Som att kika genom ett litet nyckelhål in i den danska nationalsjälen. Ett ganska litet nyckelhål må vara.

Så på bordet framför mig låg plötsligt en dag en kvarglömd dansk version av Metro, Metroexpress. Med hjärnan i sakta återhämtning efter en hård dag med smågangstrarna kändes det bra att låta sodukun vila. Danska nyheter it was. Tyvärr så verkade livet på andra sidan sundet vara ungefär som livet på denna sidan. Skvaller, reklam och tv-sidor, inga skämtteckningar med religiöst innehåll överhuvudtaget. Boring. Men på en sida fanns det en spännande artikel. Den föll litegrann inom mitt eget yrkesmässiga område, pedagogik.

En viss Kirstine Lindberg Sørensen har skrivit en uppsats om barns språkinlärning. Hennes tes är att det är helt OK att låta barn svära. Hon säger att det finns en grund till att det finns svordomar, vuxna använder dem ofta och det stimulerar språkutvecklingen.

"För att lära sig språk ska barn experimentera med det och här fungerar
svordomar som ett spännande hjälpmedel. Det kan göra barnens språk mer
mångsidigt."
(egen översättning)

Efter jag läst artiklen är jag faktiskt beredd att hålla med lite. Det är inte så flummigt som det först kan verka.

Kristine Lindberg Sørensen säger att barn kanske inte alltid först förstår ordens innebörd men vet när de brukar användas och i vilket syfte. T.ex att det inte är OK att svära i kyrkan eller hos mormor men om man slår sig på tummen med en hammare är det en annan sak. I ett sådant fall som hammare möter tumme så vore det konstigt om vuxna får sväva ut i eder och förbannelser medans barnen inte ska tillåtas några känslouttryck.

Det är många saker vi vuxna säger åt barnen att de inte ska göra men ofta sätts det regler vi själva har svårt att efterleva. Här i ligger nog ganska mycket av problemen vi ser idag. Vuxna är urusla förebilder ibland. Barn gör sällan som vi säger, de gör som vi gör. I det perspektivet är bruk av svordomar ett ganska litet problem. Utom, som Kristine Lindberg Sørensen säger i artiklen, när fula ord används i mobbing situationer, då är det mer berättigat att ingripa som vuxen.

Kom att tänka på att när jag själv började läsa franska var det svordommar och fula ord jag slog upp först i uppslagsboken. Man måste ju börja någonstans! Fast efter sex års franska studier kan jag sorgligt nog endast med stor svårighet beställa en öl. Garcon, un bière s'îl vous plait. Ungefär. Men jag kan fortfarande ett gäng ludna glosor! Och just det, Je m'appelle Marie et je suis une standartiste! (Jag heter Marie och jag är en växeltelefonist. Hur är hjärnan kopplad om man minns sånt!?). Jag var dock inte den mest motiverade franskastudenten.

Tror dock att vi fortfarande kommer försöka hålla lite koll på kraftuttrycken på vår avdelning. Att göra saker med viss måtta är också en livsläxa.

Läs själva,
http://www.metroxpress.dk/dk/article/2007/09/14/07/5613-51/

Gnapp vilket platigat

Såg filmen "28 weeks later" häromdagen. Uppföljaren till "28 days later". Två hyfsade skräckfilmer med en fascinerande och faktiskt inte helt orealistisk story. I kort så handlar filmerna om att ett mystiskt virus förvandlar alla människor i Storbrittanien till skogstokiga fotbollhulliganer med blodsprängda ögon. Enda sättet att klara sig undan är att inte utbyta kroppsvätskor med en smittad. Det visar sig under filmernas gång vara ganska svårt då de ilskna smittbärarna uppträder särdeles påflugnet och efterhängsamt.

Det jag gillade mest med "28 weeks later" var att filmmakarna iallafall försökte spränga gängsemallen lite vad gäller de värsta skräckfilmsstereotyperna och klichéerna. Ingen skonas på vägen, ond som god.
Tyvärr störde jag mig på att vissa av karaktärerna fick agera liteväl korkat för att storyn skulle drivas vidare. Det är måhända en skräckis kliché som lämnades intakt. Det är i vart fall sevärda och välgjorda filmer som absolut är att rekommendera.

Men det var inte själva filmupplevelsen som lämnade det största intrycket hos mig efter att sluttexterna börjat rulla och upplägget för nästa rulle "28 months later" var klart.
För jag fick ganska snart en bestämd känsla av att den här handlingen har jag läst någonstans förut. Allt kändes så... bekant på något vis.
Inte som i Matrix där filmen är ett härligt hopkok av allt från Alice i underlandet till Trollkarlen i Oz. Nej, den här känslan var att "28..." filmerna är ett direkt plagiat av ett gammalt litterärt storverk. Så skickligt kopierat att ingen ens märkt stölden.

Plötsligt slog det mig var jag sett det. Jag mindes barndomens besök hemma hos mormor och morfar. Jag mindes min mosters digra samling av seriealbum i en garderob som jag hungrigt plöjde genom där. En mängd Gaston, Spirou, Iznogoud, Johan och Pellevin, Asterix och inte minst Smurf album.
Och det var just där jag hade läst det. I ett smurf album. Det var därifrån allting stammade.
För i ett smurfalbum finner man en särdeles tragisk och uppskakande historia. Den tar sin början med att en helt oanande anonym smurf som går fredligt i skogen blir stungen av en mystisk mygga som surrar hotfullt kring en blomma.
Ganska snart börjar smurfen visa oroväckande symptom på allvarlig sjukdom och plötsligt i en dramatisk ruta förvandlas han från ljusaste blå till mörkaste svart!
Inte nog med detta. Nu går han inte längre fram som alla andra smurfar, han hoppar jämnfota! Han säger inte smurf, han säger GNAP och är JÄTTEARG!

Så nu skuttar alltså den aggresiva svarta smurfen runt i skogen och så fort han ser en oskyldig ljusblå frisk smurf går han till attack och bits. Precis om i "28..." blir alla bitna smittade av Gnap sjukan och snart studsar alla smurfar runt i smurfbyn som påtända gummibollar på raveparty. Alla är svarta och alla är arga... utom gammelsmurf. Alla försök att hitta ett botemedel har misslyckats och bara gjort saker värre. Jag vill inte avslöja hur det slutar men det är mycket spännande in till sista rutan.

Så tänk på det när ni ser filmerna, och ära den som äras bör.
28 weeks later på IMDB
http://www.imdb.com/title/tt0463854/

Kannibalkockar i Helsingborg??!

Oj så fel det kan bli när man har brått. Är man dessutom lagom trött så kan det ibland bli lite svårt att synka alla intryck. Så här var det nämligen, som pendlare har man tillgång till en hel hoper med gratis tidningar. I morse fick jag vantarna på ett nummer av Xtra när jag väntade på bussen. I Helsingborgssektionen fanns ett uppslag om tillgången av kockar på krogmarknaden. Eller rättare sagt bristen på välutbildade och engagerade kockämnen. Något att tänka på när man väljer krog nästa kväll man går ut. En disillusionerad tonåring med fredagssjuka kan tydligen stå i finköket och tillaga ens dyra måltid med samma kärlek som en stekvändare på McDonalds med en Bigmac & Co beställning.

Iallafall, för att illustrera artiklen valde tidningsfolket att sätta in en stor bild på en kock i full färd med att tillaga lunchrätter. Men det var mer bildtexten som jag i all hast ögnade över och reagerade på. Mina ögon läste "Kökschefen på restaruanten har precis klarat av en fullsatt lunch och är nu i full färd med att tillaga besökare".
- Oj, det måste ha varit en kock på gränsen till nervsammanbrott som svängde knivarna den lunchen, höll jag nästan på att tänka medans det absurda i den meningen sjönk in.
Såg inte kocken på bilden lite ut som om han haft kockeleven med tummen mitt i smeten som hjälp i köket den dagen och fått steken i retur från matsalen en gång för mycket. -Är det tillräckligt välstekt för dig nu då, hihihihi, säger kockis för sig själv medans han vänder gästen i grytan ett varv till. Och sedan en persiljekvist i näsborren, et voila!
Strax såg jag att bildtexten fortsatte över på nästa sida och ett scoop förvandlades i ett till en ordinär tråkig artikel.
Men faktum är, i samma tidning hade jag läst på en annan sida om författaren som styckat och tillagat sin flickvän. Sådan är världen.

Bland kattlådor och tygblöjor

Det är fantastiskt hur en person kan förändras på ganska kort tid. Med förändras menar jag nog egentligen härdas om jag tänker efter. Jag får nog erkänna att jag haft en ganska fjollig mage när det gäller äckliga saker.

Bevis nummer ett, när man var ung scout såg man alltid till att göra "storan" innan man åkte iväg på läger en helg. Risken fanns ju att man annars skulle behöva gå in på en vedervärdig bajamaja. Hade man tur var det en bajamaja. Det kunde lika gärna vara någon annan ruskig inrättning till hemmabygge, designad av en självlärd händig bondhalva med byggråd från den onde själv. En bondhalva utan sandpapper i verktygslådan ska tilläggas. Möjligen kunde det finnas toapapper med sandpapperspotential vid sidan av ringen, på sin höjd.

Fast ännu värre när man åkte på veckoläger. De stinkbåsen kunde utan överdrift flocka alla flugor på norra halvklotet till kalas. Bävade gjorde man inför den dagen, någongång mitt under lägerveckan, då det ej längre gick att kämpa emot tyngdlagen i byxorna. Å andra sidan var känslan av lättnad dubbel då man avslutat sitt ärende, lite lätt blå i ansiktet av måttlig syrebrist. Nu kunde man säkert klara resten av veckan och släppa lasten i hemmahamn nästa gång.

Bevis två, okända maträtter. Mamma gjorde sitt bästa för att ge oss barn en ganska bred palett av mat att träna smaklökarna på. Men det hjälpte mig föga då magen i samförstånd med hjärnan vid ett flertal tillfällen nekat tungan en rad exotiska och/eller spännande smakupplevelser.
Det har faktiskt blivit mycket bättre med tiden men saker som sill, kräftor, lever, blodpudding och sådant är fortfarande stora vita fläckar på min gastronomiska karta.
Och svamp har jag inte på allvar börjat uppskatta förrän under det senaste tio åren eller så.
Jag går inte heller på myten om att man bara måste testa det inhemska köket när man är utomlands. Ibland är det inte bara inhemskt utan rätt och slätt hemskt.

Bevis tre, studiebesök på reningsverket. Fast å andra sidan, det gäller nog de flesta!

Men så föddes dottern. Med ett litet barn i ens vård finns det inte längre mycket utrymme att dalta med en känslig mage. Sedan vi dessutom tog beslutet att använda tygblöjor är alla fördämningar sprängda. Att byta en stinkande engångsblöja är en sak. Den försvinner i sopen för att aldrig ses igen. Att spara på en stinkande blöja och köra den i tvätten sedan kräver lite mer.

Så lite i taget under det senaste året har jag känt att tåligheten med starka odörer och magstarka situationer i allmänhet blivit allt bättre. Om det så varit fast, rinnande i blöjan eller flytande pluttar i badvattnet har jag varit man att lyckats lösa det. Så var det inte i början kan jag erkänna.

Det finns dock en sak jag nog aldrig så länge jag lever kommer att vänja mig vid.
Kattlådor. Jag vet inte vad det är med katter, men de måste vara ruttna inuti.
Det finns ingen vidrigare doft än en nybakad kattkaka. Inte konstigt att katter måste vara så lurviga och gulliga. Utan det hade de bara varit egensinniga bajsfabriker och inte ett av rikets populäraste husdjur. Tyvärr tycker hunden att kattkakor är bland det godaste som finns.

Jag anser mig nog kunna kalla mig en stor djurvän och djurälskare. Men just kattlådan har hållt mig från att skaffa egen katt tidigare. Frugan tog dock med sig tre katter in i förhållandet. Vi fick en till på köpet när vi köpte huset och allergiadopterade svågerns Sotis för en låda öl. Man är tyvärr lättköpt.
Så med fem kissar i boningen har kattkaksbageriet nått industriell skala.
Det verkar i dagsläget inte som om det finns en chans att vänja sig vid det. Inte ens med hjälp av denna typ av chockterapi.

Bamse och tramporglar

Världens starkaste björn Bamse har hamnat i den världspolitiska skottgluggen. Dunderbjörnen måste tydligen ha upphöjts till att, näst Shalman Rushdie, vara den otrognaste av alla smutsiga hundar. En jihadhackare lyckades trots smetig dunderhonung knäcka säkerhetssystemen i profetens namn och basunera ut en glödande kamptext.
Inte så märkligt egentligen att just Bamse hamnar i klistret då svenskarnas fascination för rondellhundar borde göra våra tår ömma för den ludna björnens sak.
För inte ens en tvättäkta gammaldags flaggbränning verkar få någon att höja ögonbrynen i landet lagom. Så jag antar då att ställningen nu är Vilks vs. Islam 1 - 1. Vi får se vad som händer efter halvlek.

I en helt annan del av världen så kom jag in i klassrummet idag där eleverna satt och arbetade. Jag hörde smäktande pianotoner som sedan visade sig strömma ur en CD spelare. För ett kort ögonblick dock såg det ut som om musiken kom från tangentbordet kopplat till datorn som läraren satt och knappade på. Illusionen var total, läraren tittade koncentrerat upp då och då tillsynes i harmoni med musiken. Mina tankar flög iväg till min egen skolgång i första klass då vi hade inte en dator utan en tramporgel i vårt klassrum. Vi kan ha varit den sista klassen i Sverige som sjöng psalmer på morgonen i den kommunala grundskolan . Vi fick ställa oss upp och unisont säga goddag när någon vuxen kom in i rummet. Pojkar bugade och flickor neg. Den som busade fick stå i hörnet och skämmas.
Den korta stundens mentala tidsbrygga sammanfattade lite fint skolans utveckling. Tramporglen är numera utbytt mot en dator. Eleverna kan inte bry sig mindre om någon kliver in i klassrummet. Psalmer vet man knappt vad det är men ändå får Bamse stryk på Internet.

The times they are a-changing!

När man som jag arbetar i skolvärlden dras ens uppmärksamhet givetvis lätt till nyheter och undersökningar som rör utbildningsväsendet. Här om veckan publicerade flera tidningar föräldraalliansens lista över Sveriges bästa skolor. Med denna lista som med alla andra listor, där det finns en topp finns det också en botten.
I synnerhet en kommun på listans nedre region fångade mitt intresse och väckte lite minnen till liv igen. Perstorp!
Som nybakad fritidspedagog, rakt ur högskolan i Kristianstad, fann jag min första anställning på en skola i just Perstorpskommun. Detta var snart tio år sedan och det verkar minst sagt som om saker har förändrats drastiskt under detta decennium.
Den kommun jag levde och verkade i under tre år skulle näppeligen hamnat nästan längst ner på några listor.
Jag minns den tiden med värme och glädje och skolan jag arbetade på var verkligen frammåt och positiv.
Faktum är att Perstorp då på den gamla goda tiden hamnade överst på en "kommun jämnförelse lista".
Det handlade i det fallet om IT som verkligen var grejen just då.
Perstorpskommun hade lyckats kränga ut flest hem-pc datorer till sina anställda om jag inte minns fel. Beräknat procentuellt på antal anställda, invånare i kommuen, antal karpar i dammarna, multiplicerat med jordaxelnslutning och dividerat med mjölkpriset på ICA Hjärtat lyckades Perstorp kravla upp i topp!
Detta var det största som hänt i bygden sedan Wilhem Wendt lyckats koka ättika ur sin första vedklabbe sent 1800-tal.
Det var en så stor nyhet att kommunen för att högtidlighålla begivelsen delade ut fyndiga blå t-shirts med trycket "Vi är bäst I PersTorp" till alla och en var. Anställda som elever i skolorna. Kanske är det då nu dags för en ny utdelning av t-tröjor? Eller ska det få vänta tills man verkligen är nummer ett igen. Nummer ett i botten.

Aftonbladets rapport av alliansens lista

Annandag kanelbulle

I stil med andra högtidsdagar inför jag härmed personligen annandag kanelbulle och till nästa år en kanelbullsafton med nattlig kanelbullsvaka.
Påminner mig om en gammal rolighistoria från mellanstadiet som fortfarande har en komiskpoäng.
"- Två kameler var ute och flög men så störtade den ena."
"- Varför då?"
"- Han fick en kanelbulle i ögat."

Kanelbullensdag, näshåretsdag?

Kanelbullensdag avfirades denna dag i fikans förlovade land. Denna uråldriga tradition med rötter som sträcker sig hela vägen tillbaka till anno 1999.
Jag minns själv den tid då jag levde i okunskap om kanelbullens ovärderliga betydelse för människans blotta existens. Oupplyst likt en katolik samtida med Galileo mumsade jag i mig kanelbullar utan att skänka en tanke på att vörda snäckans heliga existens med erfoderlig ödmjukhet. Varje dag var som en potentiell kanelbullens dag i mitt hedna stadium.
Men nu vet jag bättre och håller frestelsen stången (yeah, right) förutom under den 4 oktober då jag låter mig stärkas av kanelen och vetemjölets helande förendade krafter. Ingredienser i total harmoni med pärlsockret på toppen.
Under de övriga 364 dagarna firar jag iochförsig högtid med våffeldagar, fetisdagar, Gustav Adolfsdagar, falukorvensdagar och väntar bara på att "Dammsugarens"dag ska in stiftas. Jag är t.o.m så engagerad i mitt firande att jag tillåter mig att hålla småhögtider lite då och då under veckan. Plockgodisetsdag?
Fast jag ska kanske inte gå på för mycket, det bakades här hemma i stugan och det var riktigt trevligt, doftade gott med.

Missa inte någon temadag! Kolla in wikipedias temadagsida. Glöm inte dansbandens dag första söndagen i september.

Så gulligt, ända tills....

Vår lilla 1+ åring är redan en imitatör av rang. Hon snappade överraskande snabbt att det är något speciellt med den där plastmojen med knappar på. Vi lite äldre kallar den för telefonen men just det är inte så viktigt. Efter att ha sett hur mamma och pappa går runt med pratmaskinen mot örat babblandes en massa för sig själva vet vi redan hur det går till. Vi har även fått praktisera färdigheten genom att hålla apparaten mot örat men då kommer det ljud ur den. Tyst sitter vi och lyssnar. Mamma och pappa försöker inbilla dotter att det minsann är mormor eller farmor som glatt vill prata, ska du inte säga något tillbaka, något litet, snälla. Men den går vi inte på. Hallå. Mamma och pappa är inte att lita på när det gäller tekniska finesser. När pratmaskinen låter tillbaka kan man trycka på knapparna så det tutar. Gärna knappen med lur på så att vi hänger upp på mormor eller farmor som är mitt i en mening. Klick.

När mamma och pappa inte använder prat maskinen så är det fritt fram att använda den själv. Så vi tar den mot örat och går runt i rummet och pratar i den. Då gör den inga ljud tillbaka vilket är ganska skönt så blir man slipper bli störd i sitt samtal.
Om vi inte når till telefonen så går det lika bra med en fjärrkontroll till TVn.
Och hur gulligt är inte det att se sin lilla traska runt i köket med fjärrkontrollen mot örat inbegripen i ett tillsynes mycket djupt samtal.

Jättegulligt ända tills fjärrkontrollen doppas i en balja med vatten.

Ni talar bra latin

Hur lätt är det att sätta igång ett blogg projekt klockan elva på kvällen. När systemet gör sitt bästa för att sätta en på pottan genom att ställa så kniviga och omöjliga frågor som "Vad ska bloggen heta?".
Men hur ska jag kunna veta det?! Det var inte ens planerat att börja, än mindre ha en rubrik färdig att klistra på. Det såg så enkelt ut då jag såg på hur Jonas och Musse startar upp en blogg i sitt instant religion program. Med hjälp av en SVT nätverksteknista i och för sig.

Så vad göra?

Efter lite halvhjärtade försök att hitta någon lagom djup och passande rubrik börjar min trötta ärthjärna koka fram en genialisk idé. Genialisk för att vara klockan elva i allafall. Latin! Givetvis, urspråkens guldgosse nummer ett. Vill man att något ska verka mer än det egentligen är så är latin absolut den rätta vägen att gå. Det ser alltid snyggt och märkvärdigt ut! Nästa problem har redan tagit kölapp, och ställt sig efter hr Rubrik i ledet. Vem kan latin nuförtiden?

De vanliga fraserna som alea iacta est och så vidare kan man pressa fram, men bättre borde man kunna prestera.
Prisa Google! Givetvis finns latin endast en sökning bort, kroken kastas och jag får genast napp.
Hela sidor dingnade med flådiga latiska fraser i freaking bokstavsordning. Plockar det första som talar till en från listan, orkar bara kolla igenom A listan givetvis, Auri sacra fames. Auri sacra fames, det påstås betyda den förbannade jakten efter guld eller något i den vägen.
Kan förståss likt en tatuering i form av ett kinesiskt tecken betyda vad som helst. Kul att tänka sig att en muskelknutte kan tuffa omkring med det kinesiska tecknet för "myrpenis" på armen.
Nåväl, auri sacra fames fick det bli för tillfället, jag litar inte till hundra procent på min magkänsla klockan elva på kvällen. Samma magkänsla påstod samma kväll ihärdigt att det var passande att sätta i sig en stor tallrik glass innan läggdags.

Men som sagt, det mesta låter fantastiskt på latin:
Vescere bracis meis. - Ät mina kalsonger.
Non possum credere me totum edisse. - Jag kan inte fatta att jag åt upp hela.
Reticulum sub arbore. - Hårnätet är under trädet.
Furnulum pani nolo. - Jag vill inte ha en brödrost.
Visne saltare? Viam Latam Fungosam scio. - Vill du dansa? Jag kan fågeldansen.

Och givetvis vinnaren:
Te audire no possum. Musa sapientum fixa est in aure. - Jag hör inte vad du säger. Jag har en banan i mitt öra.

Och ändå ser det stilfult ut!



Ps, funderar redan på att byta till Ad nauseam! Ds

Debut

Min första blogg, får se vart det bär. Just nu inte så långt eftersom klockan är för mycket för att vara produktiv.