Det finns milstolpar som obönhörligt skvallrar om hur långt man kommit på livets väg. Några i ett urval; när man börjar förskolan, första klass, moppen, studenten, körkortet, mönstring, Systembolag, första egna lyan och givetvis 'el trippel grande' vovve, Volvo, villa, bröllop och så vidare.De finns givetvis fler, vissa mer åtråvärda och efterlängtade än andra kanske, men som hela tiden tagit en ett steg närmare vuxenlivet och vidare in i det. Det har ändå känts ganska coolt och har toppats med en underbar dotter och förmågan att odla en skäggstubb som är mer Indiana Jones än Furbee. Man är på G.
Men som alltid när man känner att man är påväg, uppåt, framåt, så kommer verkligheten i kapp vanföreställningarna. Punkten då man undrar om man nu passerat toppen och det bara är utför från och med nu. Jag hann ju inte ens se på utsikten!
I just detta fall blev nog Grammisgalan en sådan milstolpe för mycket.
För saken är den att jag nog alltid har tyckt mig hänga med ganska bra i vad som händer i musikbranschen. Musik har alltid varit ett av mina stora intressen. Från det man var liten och spelade sönder föräldrarnas LP skivor och man satt beredd med kassetbandspelare under Trax listorna. Från Krafwerk till U2, från Bagen till MTV, progg till techno, LP till kassett till CD till MP3.
Men så kom Grammisgalan 2008. Det bästa av det senaste ska belönas och årets stora vinnare är Salem Al Fakir, Säkert och Mustasch. Jag tänker, intressant. Vem f*n är Salem Al Fakir, Säkert och Mustasch? Vad händer? Plötsligt känner jag mig mycket, mycket gammal...
"-Jodå barn, när jag var liten..."
Än mer oroande är att vår generations utrikesminister bara är en färgglad peruk från en given plats i clowntruppen på Cirkus Scott... Fast å andra sidan, alliansregeringen - cirkus, same difference...
