Bland kattlådor och tygblöjor

Det är fantastiskt hur en person kan förändras på ganska kort tid. Med förändras menar jag nog egentligen härdas om jag tänker efter. Jag får nog erkänna att jag haft en ganska fjollig mage när det gäller äckliga saker.

Bevis nummer ett, när man var ung scout såg man alltid till att göra "storan" innan man åkte iväg på läger en helg. Risken fanns ju att man annars skulle behöva gå in på en vedervärdig bajamaja. Hade man tur var det en bajamaja. Det kunde lika gärna vara någon annan ruskig inrättning till hemmabygge, designad av en självlärd händig bondhalva med byggråd från den onde själv. En bondhalva utan sandpapper i verktygslådan ska tilläggas. Möjligen kunde det finnas toapapper med sandpapperspotential vid sidan av ringen, på sin höjd.

Fast ännu värre när man åkte på veckoläger. De stinkbåsen kunde utan överdrift flocka alla flugor på norra halvklotet till kalas. Bävade gjorde man inför den dagen, någongång mitt under lägerveckan, då det ej längre gick att kämpa emot tyngdlagen i byxorna. Å andra sidan var känslan av lättnad dubbel då man avslutat sitt ärende, lite lätt blå i ansiktet av måttlig syrebrist. Nu kunde man säkert klara resten av veckan och släppa lasten i hemmahamn nästa gång.

Bevis två, okända maträtter. Mamma gjorde sitt bästa för att ge oss barn en ganska bred palett av mat att träna smaklökarna på. Men det hjälpte mig föga då magen i samförstånd med hjärnan vid ett flertal tillfällen nekat tungan en rad exotiska och/eller spännande smakupplevelser.
Det har faktiskt blivit mycket bättre med tiden men saker som sill, kräftor, lever, blodpudding och sådant är fortfarande stora vita fläckar på min gastronomiska karta.
Och svamp har jag inte på allvar börjat uppskatta förrän under det senaste tio åren eller så.
Jag går inte heller på myten om att man bara måste testa det inhemska köket när man är utomlands. Ibland är det inte bara inhemskt utan rätt och slätt hemskt.

Bevis tre, studiebesök på reningsverket. Fast å andra sidan, det gäller nog de flesta!

Men så föddes dottern. Med ett litet barn i ens vård finns det inte längre mycket utrymme att dalta med en känslig mage. Sedan vi dessutom tog beslutet att använda tygblöjor är alla fördämningar sprängda. Att byta en stinkande engångsblöja är en sak. Den försvinner i sopen för att aldrig ses igen. Att spara på en stinkande blöja och köra den i tvätten sedan kräver lite mer.

Så lite i taget under det senaste året har jag känt att tåligheten med starka odörer och magstarka situationer i allmänhet blivit allt bättre. Om det så varit fast, rinnande i blöjan eller flytande pluttar i badvattnet har jag varit man att lyckats lösa det. Så var det inte i början kan jag erkänna.

Det finns dock en sak jag nog aldrig så länge jag lever kommer att vänja mig vid.
Kattlådor. Jag vet inte vad det är med katter, men de måste vara ruttna inuti.
Det finns ingen vidrigare doft än en nybakad kattkaka. Inte konstigt att katter måste vara så lurviga och gulliga. Utan det hade de bara varit egensinniga bajsfabriker och inte ett av rikets populäraste husdjur. Tyvärr tycker hunden att kattkakor är bland det godaste som finns.

Jag anser mig nog kunna kalla mig en stor djurvän och djurälskare. Men just kattlådan har hållt mig från att skaffa egen katt tidigare. Frugan tog dock med sig tre katter in i förhållandet. Vi fick en till på köpet när vi köpte huset och allergiadopterade svågerns Sotis för en låda öl. Man är tyvärr lättköpt.
Så med fem kissar i boningen har kattkaksbageriet nått industriell skala.
Det verkar i dagsläget inte som om det finns en chans att vänja sig vid det. Inte ens med hjälp av denna typ av chockterapi.