Svartsjukedrama i läsebok för årskurs 1?

Inget problem är tydligen för vuxet för att hamna i en läsebok för små barn. Oftast brukar det handla om moraliska dilemman på nivån "om du har ett äpple vill du dela det med mig?" men idag såg jag ett exempel som nog höjer ribban lite.

För under förmiddagen satte jag mig bredvid en liten kille och lyssnade på när han ljudade sig genom en sida. Varje bokstav och mening nogsamt och mödosamt. Storyn var av gammalt bekant snitt:

"-Vad ser Lis?"
"-Lis ser ris."
"-Ris på is."

Bild på Lis, bild på ris, bild på is.

Så långt så väl, men som van läsare med några fler års träning bakom mig, läste jag lite i förväg. Då ser jag i nästa stycke en bild på en kille som sneglar åt ett par som sitter näck i ett badkar. Damen yppig och barbröstad. Hmm... Bildtext:

"Vad ser far?"
"Far ser kar."
"Far ser par."

Det jag omedelbart undrade var om far antingen är en liten fluktare eller upptäcker mor med brevbäraren eller något.

Kan tänka mig fortsättningen på detta:

"Far svär!"
"Far hämtar gevär."
"Gör slut på mors affär."

Eller något...

Oroande utveckling

Det finns milstolpar som obönhörligt skvallrar om hur långt man kommit på livets väg. Några i ett urval; när man börjar förskolan, första klass, moppen, studenten, körkortet, mönstring, Systembolag, första egna lyan och givetvis 'el trippel grande' vovve, Volvo, villa, bröllop och så vidare.

De finns givetvis fler, vissa mer åtråvärda och efterlängtade än andra kanske, men som hela tiden tagit en ett steg närmare vuxenlivet och vidare in i det. Det har ändå känts ganska coolt och har toppats med en underbar dotter och förmågan att odla en skäggstubb som är mer Indiana Jones än Furbee. Man är på G.

Men som alltid när man känner att man är påväg, uppåt, framåt, så kommer verkligheten i kapp vanföreställningarna. Punkten då man undrar om man nu passerat toppen och det bara är utför från och med nu. Jag hann ju inte ens se på utsikten!

I just detta fall blev nog Grammisgalan en sådan milstolpe för mycket.

För saken är den att jag nog alltid har tyckt mig hänga med ganska bra i vad som händer i musikbranschen. Musik har alltid varit ett av mina stora intressen. Från det man var liten och spelade sönder föräldrarnas LP skivor och man satt beredd med kassetbandspelare under Trax listorna. Från Krafwerk till U2, från Bagen till MTV, progg till techno, LP till kassett till CD till MP3.

Men så kom Grammisgalan 2008. Det bästa av det senaste ska belönas och årets stora vinnare är Salem Al Fakir, Säkert och Mustasch. Jag tänker, intressant. Vem f*n är Salem Al Fakir, Säkert och Mustasch? Vad händer? Plötsligt känner jag mig mycket, mycket gammal...

"-Jodå barn, när jag var liten..."

Än mer oroande är att vår generations utrikesminister bara är en färgglad peruk från en given plats i clowntruppen på Cirkus Scott... Fast å andra sidan, alliansregeringen - cirkus, same difference...

Inte igen...

En av de mest lukrativa marknaderna måste vara den för vattenflaskor. Närmare bestämt träningsvattenflaskor. Sådana man köper för en tia på Stadium eller Intersport. Hur många sådana har man inte lagt ifrån sig när man varit iväg i svettärende?
Nu har det hänt igen, får leta reda på en halvliters cola eller festis flaska någonstans. Finns inget som piffar upp vattnet som en svag antydan av muggiga svarta vinbär, eller stickig cactus lime.
Hade varit intressant att se siffrorna på vad butikerna drar in på försälningen av dessa flaskor. Träningsflaskorna alltså. Jag har ju hört att plastkassen är en av de mest lönsamma varorna en vanlig ICA butik för.
Om alla vore som mig hade detta nästan fungerat på ett liknande sätt. Fast en plastkasse för 10 kr. Klirr i kassan!

Gamla kvitton, gamla minnen

Det är lite spännande att rensa gamla kvitton ur plånboken. Som en dagbok på autopilot förtäljer de små slipparna små anekdoter ur ens liv. Ett Burger Kingkvitto från Glumslöv, Lantmännen i Munka Ljungby, McDonalds i Ängelholm, Kallingar på H&M på Väla köpcentrum. När jag grävt och kastat ett par ekonomiska minnesstenar dyker ett upp som det tog mig ett tag att placera. Entrecote, ceasarsallad... hmm, vad kan detta ha varit. Ganska snart kommer det.
Helsingborgsfestivalen. Ett kvickt drop-in besök under festivalens första dag. Vi har parkerat bilen under jorden framför Dunkers "finns det nån kultur?"-hus, traskat förbi en hel rad med samma gamla månglare som förra året, roligast dock de buttra kvinnorna som slängde runt med en leksak som skrattade hysteriskt. Men snart börjar vi bli smått hungriga. Vad ska vi stoppa i oss? Festivalen bjuder på många frestelser från världens alla hörn. Eller var nu langos kommer från ursprungligen.
Vi står dock framför ett mattält när vi ska fatta vårt beslut och läser att de lagar entrecote till ett bra pris och potatissallad följer till. Och äter man där får barnen en varmkorv på köpet och man kan köpa en ceasarsallad som frugan var sugen på.

Det avgjorde saken, vi knallar in och lägger vår order. Men vilket misstag! Sällan har vi ångrat ett restaurang besök så illa!
Köttet han nog knappt landa på grillen innan grillmästar'n plocka upp det från gallret. Kanske var han rädd för att behöva diska det efter dagen? Rött, rött, rött som en Tarantino film.
Tillbaka med köttet, gör om och gör rätt. Potatissallad med vad som smakar likt okokt potatis klyftad ner i majonäs. Den så kallade Ceasarsalladen med betong krutonger. Stackars Ceasars tandläkare som nock hade skäppan full efter en vegan sittning. Inte ens korven lyckas denna inrättning koka rakt. Saggigt köttmos i skinn beskriver nog upplevelsen bäst.

Det kvittot skulle man ramat in och hängt till väggs som en påminnelse om att bra pris och flott yttre inte nödvändigtvis betyder god affär.

Tyst som i graven

Tjo det var länge sedan man stoppade förbi här. Orken och inspirationen har inte varit på topp trots att det hänt en hel del.
Får se vad som kommer när jag sätter mig nästa gång, vilket ska bli snart. Lovar.

Svordomstrend i media

Efter att jag läst om Kirstine Lindberg Sørensens forskning kring en liberalare syn på barns svordomsbruk så kommer det i rask takt två nya rön i ämnet fulord. Den ena säger att det är bra att svära på sin arbetsplats för att släppa ut ånga medans det andra rönet också trycker på fulordens viktiga funktion som aggressions utlopp men också betydelsen av att använda dem med måtta annars riskerar de vattnas ur och förlora sin mening.

Sedär, skål tamejfan som en Jakob skulle sagt.

Barn och snoppar

Det är lite annorlunda barnprogram och barnböcker nuförtiden. Satt vid datorn för någon dag sedan medan frugan och dottern lekte framför TVn med Bolibompa på. Barnprogrammet som visades handlade om ett sagoträd där tydligen en uggla och ett skogstroll interagerade tillsammans med någon som bodde ett slags träd. Sagoträd var det kanske och teckenspråk var inblandat. Jag vet inte exakt eftersom jag som sagt var upphållen vid datorn. Jag väcktes dock med ett ryck ur min digitala hypnos. För rätt vad det är hör jag trollet utbrista "Jag har ju både snopp och pung!". Okeeeeeej, hörde jag rätt? Men det var ingen tvekan om saken för ganska snart upprepar pungtrollet sin replik igen. "Både snopp och pung!". Det är säkert helt anatomiskt riktigt att skogstroll bär kring på både trollspö och tillhörande nötpåse, det var bara lite överraskande att han går omkring och svänger med snablen under Bolibompatimmen. Hade man varit med framför TV hade man kanske kunnat lära sig att teckna meningen.

Jag hade nästan, tro det eller ej, lyckats glömma bort allt detta tills jag just idag under barnens läsning i skolan lät ögonen vandra över ett bord med böcker på. Där låg Alfons Åberg, Håkan Bråkan och lite andra ordinära böcker. Men jag stannade upp och fick läsa om när jag såg titlen "Har loppan snopp?". Okeeeeeeeeej, det kan ju vara en intressant lära läsa bok. För givetvis är man ju tvungen att läsa den.
"Har loppan snopp?" handlar om en liten pojke som delat upp allt levande i grupperna de som har snopp och de som inte har snopp. För så har det ju varit sedan mammutarnas tid och det är de som har snopp som alltid varit de starkaste och bästa. Det är synd om dem som inte har en snopp.
Men en dag börjar en ny tjej i klassen, Loppan, som inte är som alla andra utan snopp. Hon ritar inte blommor (utan mammutar), hon gör saker som de som har snopp också gör så det ställer till det lite för lillkillen. Han kan inte förstå detta.
Han måste ta reda på om hon har snopp eller inte. Så han försöker smyga sig på henne när hon kissar också så vidare. De blir vänner och en dag är de på stranden och lillkillen får se att hon givetvis är snopplös. "Jag har en snippa", förklarar Loppan. Wow, tänker pojken och omreviderar hela sin världsbild till att det finns de som har snopp och de som har snippa och alla är lika bra.
Jämnlikt och pedagogiskt och fnittrigt. Det fanns inga sådana böcker när man själv gick i skolan utan det handlade då bara om Tor och Lisa och deras jäkla hund och allt rimmar på mor ror och far är rar. Snoppar och snippor var inget man talade om.

Låt barnen svära för f*n

Danskar...
Jag skrev i en annan text hur jag brukar läsa gratistidningarna när jag är ute på mina pendlaräventyr. En oväntad bonus med att åka pendeltåg som korsar landsgränser är att man dessutom kan krydda sin tillvaro med att läsa gratisnyheterna från broderlandet. Som att kika genom ett litet nyckelhål in i den danska nationalsjälen. Ett ganska litet nyckelhål må vara.

Så på bordet framför mig låg plötsligt en dag en kvarglömd dansk version av Metro, Metroexpress. Med hjärnan i sakta återhämtning efter en hård dag med smågangstrarna kändes det bra att låta sodukun vila. Danska nyheter it was. Tyvärr så verkade livet på andra sidan sundet vara ungefär som livet på denna sidan. Skvaller, reklam och tv-sidor, inga skämtteckningar med religiöst innehåll överhuvudtaget. Boring. Men på en sida fanns det en spännande artikel. Den föll litegrann inom mitt eget yrkesmässiga område, pedagogik.

En viss Kirstine Lindberg Sørensen har skrivit en uppsats om barns språkinlärning. Hennes tes är att det är helt OK att låta barn svära. Hon säger att det finns en grund till att det finns svordomar, vuxna använder dem ofta och det stimulerar språkutvecklingen.

"För att lära sig språk ska barn experimentera med det och här fungerar
svordomar som ett spännande hjälpmedel. Det kan göra barnens språk mer
mångsidigt."
(egen översättning)

Efter jag läst artiklen är jag faktiskt beredd att hålla med lite. Det är inte så flummigt som det först kan verka.

Kristine Lindberg Sørensen säger att barn kanske inte alltid först förstår ordens innebörd men vet när de brukar användas och i vilket syfte. T.ex att det inte är OK att svära i kyrkan eller hos mormor men om man slår sig på tummen med en hammare är det en annan sak. I ett sådant fall som hammare möter tumme så vore det konstigt om vuxna får sväva ut i eder och förbannelser medans barnen inte ska tillåtas några känslouttryck.

Det är många saker vi vuxna säger åt barnen att de inte ska göra men ofta sätts det regler vi själva har svårt att efterleva. Här i ligger nog ganska mycket av problemen vi ser idag. Vuxna är urusla förebilder ibland. Barn gör sällan som vi säger, de gör som vi gör. I det perspektivet är bruk av svordomar ett ganska litet problem. Utom, som Kristine Lindberg Sørensen säger i artiklen, när fula ord används i mobbing situationer, då är det mer berättigat att ingripa som vuxen.

Kom att tänka på att när jag själv började läsa franska var det svordommar och fula ord jag slog upp först i uppslagsboken. Man måste ju börja någonstans! Fast efter sex års franska studier kan jag sorgligt nog endast med stor svårighet beställa en öl. Garcon, un bière s'îl vous plait. Ungefär. Men jag kan fortfarande ett gäng ludna glosor! Och just det, Je m'appelle Marie et je suis une standartiste! (Jag heter Marie och jag är en växeltelefonist. Hur är hjärnan kopplad om man minns sånt!?). Jag var dock inte den mest motiverade franskastudenten.

Tror dock att vi fortfarande kommer försöka hålla lite koll på kraftuttrycken på vår avdelning. Att göra saker med viss måtta är också en livsläxa.

Läs själva,
http://www.metroxpress.dk/dk/article/2007/09/14/07/5613-51/

Gnapp vilket platigat

Såg filmen "28 weeks later" häromdagen. Uppföljaren till "28 days later". Två hyfsade skräckfilmer med en fascinerande och faktiskt inte helt orealistisk story. I kort så handlar filmerna om att ett mystiskt virus förvandlar alla människor i Storbrittanien till skogstokiga fotbollhulliganer med blodsprängda ögon. Enda sättet att klara sig undan är att inte utbyta kroppsvätskor med en smittad. Det visar sig under filmernas gång vara ganska svårt då de ilskna smittbärarna uppträder särdeles påflugnet och efterhängsamt.

Det jag gillade mest med "28 weeks later" var att filmmakarna iallafall försökte spränga gängsemallen lite vad gäller de värsta skräckfilmsstereotyperna och klichéerna. Ingen skonas på vägen, ond som god.
Tyvärr störde jag mig på att vissa av karaktärerna fick agera liteväl korkat för att storyn skulle drivas vidare. Det är måhända en skräckis kliché som lämnades intakt. Det är i vart fall sevärda och välgjorda filmer som absolut är att rekommendera.

Men det var inte själva filmupplevelsen som lämnade det största intrycket hos mig efter att sluttexterna börjat rulla och upplägget för nästa rulle "28 months later" var klart.
För jag fick ganska snart en bestämd känsla av att den här handlingen har jag läst någonstans förut. Allt kändes så... bekant på något vis.
Inte som i Matrix där filmen är ett härligt hopkok av allt från Alice i underlandet till Trollkarlen i Oz. Nej, den här känslan var att "28..." filmerna är ett direkt plagiat av ett gammalt litterärt storverk. Så skickligt kopierat att ingen ens märkt stölden.

Plötsligt slog det mig var jag sett det. Jag mindes barndomens besök hemma hos mormor och morfar. Jag mindes min mosters digra samling av seriealbum i en garderob som jag hungrigt plöjde genom där. En mängd Gaston, Spirou, Iznogoud, Johan och Pellevin, Asterix och inte minst Smurf album.
Och det var just där jag hade läst det. I ett smurf album. Det var därifrån allting stammade.
För i ett smurfalbum finner man en särdeles tragisk och uppskakande historia. Den tar sin början med att en helt oanande anonym smurf som går fredligt i skogen blir stungen av en mystisk mygga som surrar hotfullt kring en blomma.
Ganska snart börjar smurfen visa oroväckande symptom på allvarlig sjukdom och plötsligt i en dramatisk ruta förvandlas han från ljusaste blå till mörkaste svart!
Inte nog med detta. Nu går han inte längre fram som alla andra smurfar, han hoppar jämnfota! Han säger inte smurf, han säger GNAP och är JÄTTEARG!

Så nu skuttar alltså den aggresiva svarta smurfen runt i skogen och så fort han ser en oskyldig ljusblå frisk smurf går han till attack och bits. Precis om i "28..." blir alla bitna smittade av Gnap sjukan och snart studsar alla smurfar runt i smurfbyn som påtända gummibollar på raveparty. Alla är svarta och alla är arga... utom gammelsmurf. Alla försök att hitta ett botemedel har misslyckats och bara gjort saker värre. Jag vill inte avslöja hur det slutar men det är mycket spännande in till sista rutan.

Så tänk på det när ni ser filmerna, och ära den som äras bör.
28 weeks later på IMDB
http://www.imdb.com/title/tt0463854/

Kannibalkockar i Helsingborg??!

Oj så fel det kan bli när man har brått. Är man dessutom lagom trött så kan det ibland bli lite svårt att synka alla intryck. Så här var det nämligen, som pendlare har man tillgång till en hel hoper med gratis tidningar. I morse fick jag vantarna på ett nummer av Xtra när jag väntade på bussen. I Helsingborgssektionen fanns ett uppslag om tillgången av kockar på krogmarknaden. Eller rättare sagt bristen på välutbildade och engagerade kockämnen. Något att tänka på när man väljer krog nästa kväll man går ut. En disillusionerad tonåring med fredagssjuka kan tydligen stå i finköket och tillaga ens dyra måltid med samma kärlek som en stekvändare på McDonalds med en Bigmac & Co beställning.

Iallafall, för att illustrera artiklen valde tidningsfolket att sätta in en stor bild på en kock i full färd med att tillaga lunchrätter. Men det var mer bildtexten som jag i all hast ögnade över och reagerade på. Mina ögon läste "Kökschefen på restaruanten har precis klarat av en fullsatt lunch och är nu i full färd med att tillaga besökare".
- Oj, det måste ha varit en kock på gränsen till nervsammanbrott som svängde knivarna den lunchen, höll jag nästan på att tänka medans det absurda i den meningen sjönk in.
Såg inte kocken på bilden lite ut som om han haft kockeleven med tummen mitt i smeten som hjälp i köket den dagen och fått steken i retur från matsalen en gång för mycket. -Är det tillräckligt välstekt för dig nu då, hihihihi, säger kockis för sig själv medans han vänder gästen i grytan ett varv till. Och sedan en persiljekvist i näsborren, et voila!
Strax såg jag att bildtexten fortsatte över på nästa sida och ett scoop förvandlades i ett till en ordinär tråkig artikel.
Men faktum är, i samma tidning hade jag läst på en annan sida om författaren som styckat och tillagat sin flickvän. Sådan är världen.