Dags att vara med och svänga fritidspedagogernas flagga i det digitala skollyftet. Bättre sent än aldrig!
Mikael "Micke" Andersson, fritidspedagog på Maria Parkskolan i Helsingborg. En av dem med utbildning från före 2001 som håller Jan Björklund vaken om nätterna. Varit igång med datorer sedan 5.25 diskett tiden men min första egna maskin var en Amiga 500. Som jag fortfarande har kvar. Här lades den digitala grunden som fortsatte in i PC och IT boomen. Givetvis mycket spelande, men kom i allt störrre grad att handla om skapande och programmering. Detta i salig blandning med scouting, fritidspedagogutbildning och annat resulterade i sajten Lekarkivet. En välbesökt sida jag byggt upp från grunden. En databas med över 500 lekar och aktiviteter för alla åldrar och tillfällen. På nätet i första version någongång kring tiden mellan examen och första jobb c:a 1998. Egentligen handlade det först om att lära sig HTML och Internet på samma sätt som man lärde sig använda datorer, learning by doing (learning by Dewey?). Eller snarare learning by failing alot and then try again repeatedly (learning by Mikey).
Tyckte dock inte min person var så intressant att tillägnas en hemsida, men genom att ta alla lekar från uppväxt, scouter och utbildning gav det massor av innehåll. Samtidigt slapp man hålla allting i det opålitliga minnet. Tanken var också att lära mig arbeta mot databas vilket tog ett tag. Men med bl.a PHP, MySql i verktygslådan är det nu verklighet och ett arbete i fortsatt utveckling.
Med datorspel var det mest fråga om Quake över Internet. Det startades klaner och spelare nätverkade och organiserade oss den digitala vägen genom ICQ, IRC, forum mm. Något som kom att visa sig vara en nyttig erfarenhet om man spolar fram några år. Då trillade Björklund in i bilden och bestämde att fritidspedagogutbildningen inte var något värd.
Det gillade vi inte så då kom datorerfarenheterna till nytta. Jag hjälpte Hadar Nordin med en ombyggnation av fritidspedagogik.se. Deltog i Facebook grupper som fritidspedagoger kräver lärarlegitimation, var med och dundrade en namninsamling på bordet hos statssekreterare Bertil Östberg, var med och startade en riksförening för fritidspedagoger, fritidspedagogernas Riksförening, med mera.
Nu har vi kommit lite i hamn med "löfte" om legitimation vid regeringsskifte!
Fördelen med att få sin yrkesroll krossad var att man fick rannsaka sin tillvaro. Hitta kärnan och bygga upp därifrån. Ett av valen då var inte att hoppa på lärarlyft och söka få legitimation i skolämne utan fokusera på det fritidspedagogiska. Det blev istället att hoppa på äventyrspedagogiken som ligger mycket nära fritidspedagogiken och går galant att passa in som brygga till skolarbete.
Även ta en kurs i digitalt berättande som förhoppningsvis också låter mig knyta ihop den äventyrliga fritidspedagogiska skolsäcken med det digitala intresset. Möjligen blir #digiskol projektet något åt det hållet.
Visar inlägg med etikett pedagogik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pedagogik. Visa alla inlägg
söndag 17 november 2013
Avsnitt 4, Buildning your story
Med storytelling i åtanke, bokens budskap i allmänhet och erfarenhet från den egna skolgången samt som arbetande inom undervisning står en sak ganska klar. Ger man elever en skrivuppgift som sträcker sig bortom ren uppräkning av fakta, en berättande text, måste ämnet väcka intresse hos författaren. Pliktskyldigt skrivande sker sannolikt på bekostnad av emotionellt engagemang. Kapitlen under detta avsnitt beskriver en lång rad metoder och övningar att träna upp sitt skrivande med, workshops, arbeta mot begränsningar som tidsbegränsning, maxantal tecken i text och så vidare. Det är alltså en konstart att förfina. Men den som väljer gå kurser eller skriver själv, har redan engagemanget och motivationen i sig. Även med detta tar det mångårig övning att få upp färdigheten att på stående fot kunna skriva kring något sammanhängande som bara släpps i ens knä.
Men alla har säkert historier att berätta, att få höras, som kanske blir hjälpt av att hitta ett medium, en plattform, som passar ens individuella uttryck. Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet (LGR11). Den digitala världen tillåter en lång rad alternativ och enligt skollagen ska eleverna ges tillgång till lärverktyg som behövs för tidsenlig utbildning. Om man så kommer mest till sin rätt i korta budskap som Twitter, längre text dokument, med fotografi eller film. Det är också ett sökande som behöver erbjuda variation.
De sju principerna för berättande kan vara lämpliga frågeställningar efter varje gång man har sett en film, teateruppsättning eller liknande. För att medvetandegöra storytellingens grunder och få konkreta exempel att se tillbaka på och hämta inspiration från. Låna idéer.
Med en väl lagd grund blir det enklare att skriva kring t.ex historiska teman, eller aktuella händelser eller aktuella händelser som är upprepning av historia. Ämnesintegrera. Kanske skriva ett A.R.G-äventyr, göra film av detta (äldre elever) eller ljudsatta bildspel (yngre elever) och anordna visningar av varandras verk utvecklar förmågan och repeterar eller ger ny kunskap ur olika perspektiv. Ett motivationshöjande sätt att äga sin kunskap som skapar självgående.
För att nya pedagogiska idéer ska få genomslag krävs det att man är beredd och villig att bryta sig ur konformitet. Jag upplever att många som ser Ken Robinsons föreläsningar stämmer in i behovet av ett paradigmskifte, hur skolan måste utbilda för både tank och hjärta för att inte döda kreativiteten, men sedan tar det stopp. Det kan vara som Helene Ericsson skriver i sin kursblogg en tillintetgörande omtumlande upplevelse. Men långt ifrån alla rannsakar sig själv och sitt sätt att arbeta. Vi vet att skoltröttheten är ett växande problem, men som skolsystem saknas motivationen till förändring. Till och med Kina är nu igång med en grundlig förändring för att möta upp kraven för det 21:a århundradet, med mindre fokus på prov. Skolan behöver rannsaka sig och fundera på om det kanske är systemet det är fel på. Inte att skolelever saknar motivation eller är ouppfostrade.
Läroplanen är fylld med uppmaningar som är tydliga med att elever måste få utveckla förmåga att arbeta självständigt och i grupp, utforska och känna lust inför lärande. Men trots detta faller skolan oftast tillbaka i gamla metoder och traditionell undervisning. Kanske behövs det ett tillintetgörande uppvaknande?
För mig blev den största käftsmällen när skolreformen ogiltigförklarade min akademiska utbildning. I ett slag gick fritidspedagogen från högskoleutbildad pedagog till outbildad övrigarbetare i skolorganisationens periferi. Det väckte en motivation att lusläsa dokument, skärskåda och reflektera över sin yrkesroll. Den glädjande och stärkande upptäckten blev att fritidspedagogen och pedagogiken har en viktig roll att spela i framtidens skola. Likt Helene Ericssons slutsats gick det att se att arbetssättet passade in ypperligt i kraven som ställs på framtidens skola. Det blev inledningen på en över tvåårig kamp där fritidspedagoger organiserade sig genom sociala medier och tillsammans med andra organisationer som fack, nu lyckats få till en förändring. Inte bara har fritidspedagoger fått tillbaka behörigheten att undervisa i sin verksamhet, man kan nu få legitimation i skolämnen man läst i sin utbildning samt ett löfte om en legitimation i fritidspedagogik vid regeringsskifte. Dessutom har Botkyrka som första kommun öppnat för fritidspedagoger som förstelärare. Så förändring är möjlig! Inte minst genom nya sociala medier om man kan hantera dem. Tror inte att kampanjen fått sådant genomslag utan möjligheten att nätverka på det viset.
Efter att de inledande nätverken bildats ledde det till ytterligare avknoppningar med grupper för sådant som delande av idéer kring rastverksamhet m.m. Vi utvecklas med delandekulturen!
Som avslutning och exempel på tänkande i nya banor kan leda till nya idéer hittade jag nyss dessa exempel:
Något som skulle kunna vara ett genialt sätt till samskapande storytelling genom sociala medier är Ricky Gervais Twitterhashtag #textLikeDerek. Fans får tweeta exempel på hur rollkaraktären Derek i serien med samma namn skulle göra. Ett sätt att dels kommunicera med sina fans, skapa intresse kring sin produktion och få inspiration till utveckling. En omedveten eller medveten brainstorming strategi?
Och det finns alltid de som kan bryta sig ur ramen för vad ett spel var tänkt att göras, till och med i dansspel.
Men alla har säkert historier att berätta, att få höras, som kanske blir hjälpt av att hitta ett medium, en plattform, som passar ens individuella uttryck. Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet (LGR11). Den digitala världen tillåter en lång rad alternativ och enligt skollagen ska eleverna ges tillgång till lärverktyg som behövs för tidsenlig utbildning. Om man så kommer mest till sin rätt i korta budskap som Twitter, längre text dokument, med fotografi eller film. Det är också ett sökande som behöver erbjuda variation.
"Skolan skall ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande" (LGR11)Därför tror jag på att ge upprepade tillfällen att i liten och stor skala få möjlighet att prova sig fram på olika vägar. Men där fokus inte nödvändigtvis i första hand behöver handla om att en process måste skapa ett bedömningsbart slutmaterial. Utan få utveckla förmågor och färdigheter, den konstruktivistiska metoden. Som läroplanen säger att
- Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga.
- De [eleverna] ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar.
- En harmonisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig.
- I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas.
- Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet.
De sju principerna för berättande kan vara lämpliga frågeställningar efter varje gång man har sett en film, teateruppsättning eller liknande. För att medvetandegöra storytellingens grunder och få konkreta exempel att se tillbaka på och hämta inspiration från. Låna idéer.
- Perspektiv (moraliskt, etiskt...)
- Dramatisk kärnfråga
- Känslomässigt innehåll
- Berättarröst (passande tonläge)
- Soundtrack
- Ekonomi (tid att låta budskap sjunka in, lagom innehållspackat)
- Tempo/timing
Med en väl lagd grund blir det enklare att skriva kring t.ex historiska teman, eller aktuella händelser eller aktuella händelser som är upprepning av historia. Ämnesintegrera. Kanske skriva ett A.R.G-äventyr, göra film av detta (äldre elever) eller ljudsatta bildspel (yngre elever) och anordna visningar av varandras verk utvecklar förmågan och repeterar eller ger ny kunskap ur olika perspektiv. Ett motivationshöjande sätt att äga sin kunskap som skapar självgående.
"En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra." LGR11När man blir bevandrad i att hantera och berätta genom IKT kommer sökandet efter kunskap, sättande i sammanhang och samarbeta i grupp naturligt. Potentialen kring detta visar Sugata Mitras projekt med revolutionerande upptäckter kring hur indiska skolbarn i grupp kunde lära sig komplexa saker under eget överinseende hand via dator och Internet. Den enda vuxna feedbacken var någon som bara behövde uppmuntra.
För att nya pedagogiska idéer ska få genomslag krävs det att man är beredd och villig att bryta sig ur konformitet. Jag upplever att många som ser Ken Robinsons föreläsningar stämmer in i behovet av ett paradigmskifte, hur skolan måste utbilda för både tank och hjärta för att inte döda kreativiteten, men sedan tar det stopp. Det kan vara som Helene Ericsson skriver i sin kursblogg en tillintetgörande omtumlande upplevelse. Men långt ifrån alla rannsakar sig själv och sitt sätt att arbeta. Vi vet att skoltröttheten är ett växande problem, men som skolsystem saknas motivationen till förändring. Till och med Kina är nu igång med en grundlig förändring för att möta upp kraven för det 21:a århundradet, med mindre fokus på prov. Skolan behöver rannsaka sig och fundera på om det kanske är systemet det är fel på. Inte att skolelever saknar motivation eller är ouppfostrade.
Läroplanen är fylld med uppmaningar som är tydliga med att elever måste få utveckla förmåga att arbeta självständigt och i grupp, utforska och känna lust inför lärande. Men trots detta faller skolan oftast tillbaka i gamla metoder och traditionell undervisning. Kanske behövs det ett tillintetgörande uppvaknande?
För mig blev den största käftsmällen när skolreformen ogiltigförklarade min akademiska utbildning. I ett slag gick fritidspedagogen från högskoleutbildad pedagog till outbildad övrigarbetare i skolorganisationens periferi. Det väckte en motivation att lusläsa dokument, skärskåda och reflektera över sin yrkesroll. Den glädjande och stärkande upptäckten blev att fritidspedagogen och pedagogiken har en viktig roll att spela i framtidens skola. Likt Helene Ericssons slutsats gick det att se att arbetssättet passade in ypperligt i kraven som ställs på framtidens skola. Det blev inledningen på en över tvåårig kamp där fritidspedagoger organiserade sig genom sociala medier och tillsammans med andra organisationer som fack, nu lyckats få till en förändring. Inte bara har fritidspedagoger fått tillbaka behörigheten att undervisa i sin verksamhet, man kan nu få legitimation i skolämnen man läst i sin utbildning samt ett löfte om en legitimation i fritidspedagogik vid regeringsskifte. Dessutom har Botkyrka som första kommun öppnat för fritidspedagoger som förstelärare. Så förändring är möjlig! Inte minst genom nya sociala medier om man kan hantera dem. Tror inte att kampanjen fått sådant genomslag utan möjligheten att nätverka på det viset.
Efter att de inledande nätverken bildats ledde det till ytterligare avknoppningar med grupper för sådant som delande av idéer kring rastverksamhet m.m. Vi utvecklas med delandekulturen!
Som avslutning och exempel på tänkande i nya banor kan leda till nya idéer hittade jag nyss dessa exempel:
Något som skulle kunna vara ett genialt sätt till samskapande storytelling genom sociala medier är Ricky Gervais Twitterhashtag #textLikeDerek. Fans får tweeta exempel på hur rollkaraktären Derek i serien med samma namn skulle göra. Ett sätt att dels kommunicera med sina fans, skapa intresse kring sin produktion och få inspiration till utveckling. En omedveten eller medveten brainstorming strategi?
Och det finns alltid de som kan bryta sig ur ramen för vad ett spel var tänkt att göras, till och med i dansspel.
torsdag 14 november 2013
Avsnitt 3, Combinatorial Storytelling; or, The Dawn of New Narrative Forms
I början av det här avsnittet diskuteras delningskulturen och de tre lägena att antingen (1) arbeta aktivt med delning, eller (2) acceptera att det existerar, alternativt (3) helt förbjuda. I inledningen av boken diskuterades kring hur nya format, eller i detta fall företeelser, kan möta på motstånd från gamla, det traditionella. Det gör som sagts alltid gjort ont när knoppar brista. När delande blir allt mer vanligt exemplifierar kampen mot piratkopiering detta tydligt. Ett motstånd som engagerat mediabranschen från kassett till videoband. Det intensifierades inte minst när den digitala tekniken med t.ex MP3 formatet tillät spridning utan fasta media genom Napster, The Pirate Bay med P2P, BitTorrent teknik. Kanske för att det slog undan benen för den lukrativa distributionsdelen av branschen med misstänkt oligopol situation. Det går t.ex inte att i godan ro marknadsföra mot ett avgränsat geografiskt område i taget. Om något släpps i USA är det omgående tillgängligt i Europa.
Men inställningen verkar som sagt vänt lite när tekniken inte visat sig vara slutet för allt utan gav upphov till flera nya sätt att arbeta. När Blockbuster får lägga ner kommer sajter som Netflix Laglig musikdelning genom streaming som Spotify. Istället för att vänta på repriser kan TV-kanaler erbjuda material via hemsidor.
Producenter, författare och musiker tackar nu istället delning för framgångar. Tidigare motståndare omvänds. Utvecklingen gynnas av att flera kan skapa, inspirera och sprida till skillnad från när allting styrs centralt. Ett paradigmskifte.
När hemdatorerna dök upp delades det friskt med spel och mjukvaror genom kassett och diskett kopiering. Tror inte datorer som Commondore och Amiga skulle fått samma genomslag utan möjligheten att kopiera spel. Kalkylerings och ordbehandlingsprogram i all ära. Varför skulle vi behöva bygga ut snabbt Internet om det inte vore för möjligheten att ladda ner bandbreddskrävande media. En utveckling säkert pushad fram snabbare genom piratkopiering. En poäng så viktigt att vi fått ett parti med detta som grundfråga.
När Apple centralstyrde sin tillverkning exploderade PC marknaden med mängder av småtillverkare som tillsammans utvecklade standard, höjde kvaliteten och sänkte priserna. Bill Gates blev världens rikaste man på grund av det.
Nu med datorer som allmängods och när "digital native" är normalläget lär sociala medier bli ett oumbärligt mötesforum. Där idéer möts och stöts globalt i otaliga format. Både i berättande men på samma sätt kan flera oberoende programmerare genom öppen källkod tillsammans samskapa och utveckla operativsystem som Linux. Röster börjar höjas, som Anna påminde mig om i sin kursblogg, att skolan borde lära ut programmering som obligatoriskt ämne. Inte orealistiskt då datorspel torde inspirera till eget berättande och skapande likväl som film och böcker.
Just detta starka engagemang upplevelsen en bra bok ger läsare, datorspel ger spelare, med spännande story, med äventyr och problemlösning, fick mig nyfiken på äventyrspedagogiken. Därför blev detta avsnitt synnerligen intressant. Hur nära ARGs (Alternate Reality Games) fyra pelare, mysterium, okända upphovsmän, förberett material och improvisation ligger detta. Hur äventyrspedagogiken borde kunna utnyttja dessa koncept och utvecklas vidare med digitala verktyg för att förstärka upplevelsen (augmented reality). Detta var en starkt bidragande anledning att jag valde kursen. Hitta sätt att få in digital storytelling och teknik i den analoga praktiska upplevelsen äventyrspedagogiken är. Med handhållna mobila enheter som telefoner, Ipads, går det t.ex att på ett naturligt sätt väva in tekniken genom program som WhereIgo. Inget behov av vibrerande spelkontroller då blir upplevelsen redan utförs i verklighet! Man placeras bokstavligen inuti berättelsen genom ett äventyr i stadsmiljö genom historiska kvarter eller liknande.
Äventyrspedagogiken är nog ett av de mest konkreta sätten att arbeta med interaktiv storytelling i skolan. Inte minst i de lägre åldrarna. Den pedagogiska plattformen utgår också ifrån att strikt knyta ämneskunskaper och läroplan till en berättelse som går att använda i undervisningssyfte. Utan den tydliga förankringen i styrdokumenten faller konceptet. Då går det att levandegöra abstrakt kunskap. Skapa situationer för samarbets-, emotionell, upplevelsebaserat lärande. Som en simulator med 21-century skills.
Med erfarenhet av några utförda äventyr har det varit häftigt och faktiskt överraskande att se i vilken grad eleverna sugs in i äventyret. Hur koncentration, engagemang och gemenskap skjuter i taket i en elevgrupp. När matematiken inte handlar om teoretiska problem i en övningsbok eller knastertorra fakta, utan farliga uppdrag man upplever i verkligheten. Dra fördel av författandets motivationshöjande metoder, som strukturen i Freytags triangel. För att kunna klara ett uppdrag krävs mycket förarbete av barnen som får ägna tid åt att träna färdigheter, leta kunskap och information i böcker och på Internet. Samma sak som tidigare, med den skillnad att nu har berättelsen givit informationen sammanhang och mening. Kunskaperna kommer till nytta. Uppdraget och inlärningen blir till utmaningar i äventyr för en engagerande friktion.
Ett av äventyren jag arrangerat handlar i grunden om matematik, men i detta vävs lika mycket om värdegrund och kamratskap. Genom att lära sig geometriska figurer och att mäta kunde barngruppen leta upp föremål i en skog. På så sätt kunde de rädda vänskapen mellan två karaktärer som figurerar i läsinlärningsmaterialet. Föremålen hade gömts av ett elakt troll som inte hade några vänner. Så här finns allt från känslomässig koppling till karaktärerna i berättelsen, spänning, utmaningar och upplösning. Med digitala redskap kan konceptet utvecklas och säkert intressera även äldre elever. Det skulle kanske till och med gå att återuppliva hypertext konceptet med ett inslag av webbaserat äventyrsmaterial på en hemsida.
Jag samskriver äventyr på distans med en kollega genom Google drive. Men en av delarna i äventyrspedagogiken är att även eleverna efter ett utfört äventyr kan skriva egna fortsättningsäventyr. Som en form av fan-fiction.
Jag har också gjort bildspel i PhotoStory som dokumentation vi kan använda under föräldramöten och andra presentationer. Med sådana verktyg skulle även eleverna kunna reflektera/utvärdera eller skriva egna sagor med utgångspunkt från bilder tagna under äventyret. Eller göra sagor likt vår ljudberättelse uppgift. Om man inte är helt bekväm med skrivandet kanske muntligt berättande utifrån bilder eller upplevelser kan fungera.
Men inställningen verkar som sagt vänt lite när tekniken inte visat sig vara slutet för allt utan gav upphov till flera nya sätt att arbeta. När Blockbuster får lägga ner kommer sajter som Netflix Laglig musikdelning genom streaming som Spotify. Istället för att vänta på repriser kan TV-kanaler erbjuda material via hemsidor.
Producenter, författare och musiker tackar nu istället delning för framgångar. Tidigare motståndare omvänds. Utvecklingen gynnas av att flera kan skapa, inspirera och sprida till skillnad från när allting styrs centralt. Ett paradigmskifte.
När hemdatorerna dök upp delades det friskt med spel och mjukvaror genom kassett och diskett kopiering. Tror inte datorer som Commondore och Amiga skulle fått samma genomslag utan möjligheten att kopiera spel. Kalkylerings och ordbehandlingsprogram i all ära. Varför skulle vi behöva bygga ut snabbt Internet om det inte vore för möjligheten att ladda ner bandbreddskrävande media. En utveckling säkert pushad fram snabbare genom piratkopiering. En poäng så viktigt att vi fått ett parti med detta som grundfråga.
När Apple centralstyrde sin tillverkning exploderade PC marknaden med mängder av småtillverkare som tillsammans utvecklade standard, höjde kvaliteten och sänkte priserna. Bill Gates blev världens rikaste man på grund av det.
Nu med datorer som allmängods och när "digital native" är normalläget lär sociala medier bli ett oumbärligt mötesforum. Där idéer möts och stöts globalt i otaliga format. Både i berättande men på samma sätt kan flera oberoende programmerare genom öppen källkod tillsammans samskapa och utveckla operativsystem som Linux. Röster börjar höjas, som Anna påminde mig om i sin kursblogg, att skolan borde lära ut programmering som obligatoriskt ämne. Inte orealistiskt då datorspel torde inspirera till eget berättande och skapande likväl som film och böcker.
Just detta starka engagemang upplevelsen en bra bok ger läsare, datorspel ger spelare, med spännande story, med äventyr och problemlösning, fick mig nyfiken på äventyrspedagogiken. Därför blev detta avsnitt synnerligen intressant. Hur nära ARGs (Alternate Reality Games) fyra pelare, mysterium, okända upphovsmän, förberett material och improvisation ligger detta. Hur äventyrspedagogiken borde kunna utnyttja dessa koncept och utvecklas vidare med digitala verktyg för att förstärka upplevelsen (augmented reality). Detta var en starkt bidragande anledning att jag valde kursen. Hitta sätt att få in digital storytelling och teknik i den analoga praktiska upplevelsen äventyrspedagogiken är. Med handhållna mobila enheter som telefoner, Ipads, går det t.ex att på ett naturligt sätt väva in tekniken genom program som WhereIgo. Inget behov av vibrerande spelkontroller då blir upplevelsen redan utförs i verklighet! Man placeras bokstavligen inuti berättelsen genom ett äventyr i stadsmiljö genom historiska kvarter eller liknande.
Äventyrspedagogiken är nog ett av de mest konkreta sätten att arbeta med interaktiv storytelling i skolan. Inte minst i de lägre åldrarna. Den pedagogiska plattformen utgår också ifrån att strikt knyta ämneskunskaper och läroplan till en berättelse som går att använda i undervisningssyfte. Utan den tydliga förankringen i styrdokumenten faller konceptet. Då går det att levandegöra abstrakt kunskap. Skapa situationer för samarbets-, emotionell, upplevelsebaserat lärande. Som en simulator med 21-century skills.
Med erfarenhet av några utförda äventyr har det varit häftigt och faktiskt överraskande att se i vilken grad eleverna sugs in i äventyret. Hur koncentration, engagemang och gemenskap skjuter i taket i en elevgrupp. När matematiken inte handlar om teoretiska problem i en övningsbok eller knastertorra fakta, utan farliga uppdrag man upplever i verkligheten. Dra fördel av författandets motivationshöjande metoder, som strukturen i Freytags triangel. För att kunna klara ett uppdrag krävs mycket förarbete av barnen som får ägna tid åt att träna färdigheter, leta kunskap och information i böcker och på Internet. Samma sak som tidigare, med den skillnad att nu har berättelsen givit informationen sammanhang och mening. Kunskaperna kommer till nytta. Uppdraget och inlärningen blir till utmaningar i äventyr för en engagerande friktion.
Ett av äventyren jag arrangerat handlar i grunden om matematik, men i detta vävs lika mycket om värdegrund och kamratskap. Genom att lära sig geometriska figurer och att mäta kunde barngruppen leta upp föremål i en skog. På så sätt kunde de rädda vänskapen mellan två karaktärer som figurerar i läsinlärningsmaterialet. Föremålen hade gömts av ett elakt troll som inte hade några vänner. Så här finns allt från känslomässig koppling till karaktärerna i berättelsen, spänning, utmaningar och upplösning. Med digitala redskap kan konceptet utvecklas och säkert intressera även äldre elever. Det skulle kanske till och med gå att återuppliva hypertext konceptet med ett inslag av webbaserat äventyrsmaterial på en hemsida.
Jag samskriver äventyr på distans med en kollega genom Google drive. Men en av delarna i äventyrspedagogiken är att även eleverna efter ett utfört äventyr kan skriva egna fortsättningsäventyr. Som en form av fan-fiction.
Jag har också gjort bildspel i PhotoStory som dokumentation vi kan använda under föräldramöten och andra presentationer. Med sådana verktyg skulle även eleverna kunna reflektera/utvärdera eller skriva egna sagor med utgångspunkt från bilder tagna under äventyret. Eller göra sagor likt vår ljudberättelse uppgift. Om man inte är helt bekväm med skrivandet kanske muntligt berättande utifrån bilder eller upplevelser kan fungera.
måndag 4 november 2013
Digital Storytelling in Education
Kapitel 14
Sammanfattning
De som fötts under de senaste årtiondena konsumerar och skapar kultur digitalt naturligt. Något som har stor inverkan på lärandet. Det stora flödet av information kräver och tränar förmågan att sålla bland det digra materialet. Digitalt berättande kan vara en metod att göra det på genom att skapa sammanhang, meningsfullhet och emotionella band i flödet av data.
Skolan kan lära ut hur man man skapar digitala berättelser, som ett sätt att förstå komplexa sammanhang. Multimodalt lärande. För att kunna hantera och forma en förståelig berättelse av ett material måste man först förstå det.
En workshop i digitalt berättande kan skapa engagemang att vilja gräva djupare i ämnen. Digitalt berättande är tidskrävande och passar bäst i projektform snarare än för korta uppgifter. Ypperligt för samarbetsinlärning som tränar kommunikativ förmåga, kritiskt tänkande och problemlösning.
Undervisningen kan vara konstruktivistiskt, lära sig i samband med skapandeprocessen, eller bedömningsinriktat, att innehållet i berättelsen, slutresultatet, är det viktiga och berättelsen är en presentation av kunskap.
Är tidskrävande men kan vara användbart för elever att lära av och med varandra.
Som fritidspedagog lutar jag nog därför mer mot den konstruktivistiska metoden. Lära sig tillsammans med andra i processer som får lov att ta tid, inte innebär ångesten, och/eller låsningen av att behöva resultera i ett bedömningsbart material för någon annan. Erfarenheterna och förmågorna man tar med sig är värdefulla ändå. Forskning har visat sig att de som får lov att experimentera med något först, utan instruktion, lär sig bättre. Instruktion låser tankeprocesser till det visade. Att experimentera och bara ha kul tillsammans med andra leder till de bästa idéerna. Det är också 21 century skills så det stänker om det.
Att lära sig i samband med skapandet är arbetet med denna blogg under utbildningen ett exempel på. Målet är att skapa blogg och berätta om kurslitteratur och uppgifter. Men parallellt har man Googlat en hel rad med information från boken (engagerat sig djupare) och tagit del av övriga kurskollegors erfarenheter (samarbetsinlärning).
Är tidskrävande men kan vara användbart för elever att lära av och med varandra.
Diskussion
Det är ingen tvekan om att barnen av idag anammar den digitala tekniken från tidig ålder. Kanske lätt att det blir mest konsumtion, mer än skapande. Kan vara bero på att konsumtion är lättare att komma igång med på egen hand. Skapandet vilar mer på att någon behöver visa på möjligheterna, verktygen och väcker intresse. Så var utvecklingen för egen del. Först fokus på spelandet, sedan kom nyfikenheten på programmering och musikskapande. Det fanns ingen vuxen som egentligen kunde instruera, så det var en tidsödande men nyttig lärprocess vi gjorde tillsammans.Som fritidspedagog lutar jag nog därför mer mot den konstruktivistiska metoden. Lära sig tillsammans med andra i processer som får lov att ta tid, inte innebär ångesten, och/eller låsningen av att behöva resultera i ett bedömningsbart material för någon annan. Erfarenheterna och förmågorna man tar med sig är värdefulla ändå. Forskning har visat sig att de som får lov att experimentera med något först, utan instruktion, lär sig bättre. Instruktion låser tankeprocesser till det visade. Att experimentera och bara ha kul tillsammans med andra leder till de bästa idéerna. Det är också 21 century skills så det stänker om det.
Att lära sig i samband med skapandet är arbetet med denna blogg under utbildningen ett exempel på. Målet är att skapa blogg och berätta om kurslitteratur och uppgifter. Men parallellt har man Googlat en hel rad med information från boken (engagerat sig djupare) och tagit del av övriga kurskollegors erfarenheter (samarbetsinlärning).
fredag 25 oktober 2013
Augmented reality: Telling Stories On the Worldboard
"Augmented reality", ungefär "förstärkt verklighet". En genom digital teknik förstärkt upplevelse, perception, av den fysiska omgivningen med hjälp av t.ex mobiltelefoner med GPS som kan ge information om platsen man befinner sig på. Historiska händelser, allmän information som kan hämtas från olika resurser på Internet återges i bild, ljud och/eller text på skärmen.
Google glasögon är ett annat exempel.
Olika typer av streckkoder kan läsas av och förse användaren med information om t.ex böcker, musik, filmprodukter och i marknadsföringssyfte.
Informationen som samlas, t.ex i Wikitude, kan vara till stor nytta för den som vill hitta stoff till en berättelse, eller omvänt ifall man som publik vill fördjupa sig i berättelsens innehåll.
Kan även användas att lokalisera varifrån vänner varit aktiva på sociala medier, eller ansiktsigenkänning.
Kan användas i att förflytta spelet till verkligheten genom rollspel med digitala verktyg.
Den personliga integriteten är ett bekymmer. Vem har tillgång till all den information vi frivilligt och kanske aningslöst lämnar över till olika aktörer. ICAs riktade reklam räckte för en opinionsstorm, men en möjligen en storm i ett vattenglas jämfört med vad detta intima informationsutbyte kan vara. Vill vi att alla ska veta allt om oss samt var vi befinner oss i vilka sammanhang? Filmen Minority Report nämndes, och den fiktiva verkligheten med ansiktsigenkänning i entren till storköpen verkar tyvärr inte allt för orealistisk.
Google glasögon är ett annat exempel.
Olika typer av streckkoder kan läsas av och förse användaren med information om t.ex böcker, musik, filmprodukter och i marknadsföringssyfte.
Informationen som samlas, t.ex i Wikitude, kan vara till stor nytta för den som vill hitta stoff till en berättelse, eller omvänt ifall man som publik vill fördjupa sig i berättelsens innehåll.
Kan även användas att lokalisera varifrån vänner varit aktiva på sociala medier, eller ansiktsigenkänning.
Kan användas i att förflytta spelet till verkligheten genom rollspel med digitala verktyg.
Diskussion
Igen, ännu fler uppslag att väva in IKT i undervisning och äventyrspedagogik. En stadsvandring i historiska kvarter med en ipad med GPS och Wherigo kan öppna dörren för mängder av möjligheter. Ha ledtrådsstationer som man kan spåra upp i ett äventyr i skolans närområde. Att kunna överföra den digitala tekniken i praktiska, konkreta sammanhang som ger omedelbar återkoppling är viktigt för meningsfullhet. Samt för att kunna användas i lägre åldrar då teknik ofta snappas fort.Den personliga integriteten är ett bekymmer. Vem har tillgång till all den information vi frivilligt och kanske aningslöst lämnar över till olika aktörer. ICAs riktade reklam räckte för en opinionsstorm, men en möjligen en storm i ett vattenglas jämfört med vad detta intima informationsutbyte kan vara. Vill vi att alla ska veta allt om oss samt var vi befinner oss i vilka sammanhang? Filmen Minority Report nämndes, och den fiktiva verkligheten med ansiktsigenkänning i entren till storköpen verkar tyvärr inte allt för orealistisk.
fredag 18 oktober 2013
Social Media Storytelling
Audio och videoformatet kräver mer kapacitet i fråga om bandbredd, minnesutrymme att spara innehållet på och utrustning och mjukvaror för att skapa det med. Det sprids ofta genom länkningar via sociala medier som i bloggar, RSS, Twitter etc. Därigenom kan man interagera med tittare och lyssnare.
Podcast
Likheten med radio skapar en historisk/nostalgisk upplevelse som för den orala berättartraditionen vidare. Podcasten är en nedladdningsbar digital ljudfil t.ex MP3, dock inte strömmande ljud (streaming) utan hämtas som fil från t.ex webplats eller Itunes och spelas upp genom dator, telefon eller annan enhet som kan spela upp filformatet. Kan vara i form av ensam berättare eller hel radioteater i uppläsning, nonfiction eller fantasi till innehåll. Tillåter berättarens röst att skapa en stämning, sätta atmosfär beroende på hur läses.Webvideo
Med 2 miljarder videovisningar dagligen, endast räknat YouTube (då boken skrevs), har webvideo lyckats nå den största publiken någonsin. Med ett innehåll med stor variation som spänner över ett brett fält från enkla webkamera inspelningar till professionella produktioner, originalmaterial eller klipp från TV program eller filmer.
Kapitlet beskriver några projekt som består av en serie sammanhängande videofilmer, likt en TV show, som t.ex lonleygirl15, Marble Hornets kring karaktärer som utvecklas under berättelsens gång. Storyn filmas med webkamera och kan skapa en autentisk känsla, fram till då scener filmas med fler kameror och vinklar som bröt (avslöjar) formatet. Tittare kan genom dialog och förslag i kommentarsfält och bloggar påverka innehållet eller skapa egna filmer som t.ex parodier. Videoformatet ger utrymme för samspel mellan det visuella och auditiva, med ansiktsuttryck minspel, känslor, röstläge vilket kan skapa engagemang och starka emotionella kopplingar mellan kreatör och tittare.
Det går också att använda klassiska trick som cliffhangers men öppnar som sagt stora möjligheter för publiken att bli direkt del av skapandeprocessen. Inte minst genom sociala medier som Twitter och bloggar.
Kapitlet beskriver några projekt som består av en serie sammanhängande videofilmer, likt en TV show, som t.ex lonleygirl15, Marble Hornets kring karaktärer som utvecklas under berättelsens gång. Storyn filmas med webkamera och kan skapa en autentisk känsla, fram till då scener filmas med fler kameror och vinklar som bröt (avslöjar) formatet. Tittare kan genom dialog och förslag i kommentarsfält och bloggar påverka innehållet eller skapa egna filmer som t.ex parodier. Videoformatet ger utrymme för samspel mellan det visuella och auditiva, med ansiktsuttryck minspel, känslor, röstläge vilket kan skapa engagemang och starka emotionella kopplingar mellan kreatör och tittare.
Det går också att använda klassiska trick som cliffhangers men öppnar som sagt stora möjligheter för publiken att bli direkt del av skapandeprocessen. Inte minst genom sociala medier som Twitter och bloggar.
Diskussion
Inte minst videoformatet och Youtube har blivit en oumbärlig resurs för både förkovran och förströelse. För alla åldrar, vilket är en stor styrka. Även mina döttrar navigerar nu hemtamt på sina Ipads mellan sina favoriter på SVTplay (inte minst Hjärnkontoret och andra utbildningsprogram) och Youtube. Med bild och ljud kombinerat är möjligheterna oändliga, likt egen TV station, fast med större räckvidd till liten kostnad. Här frodas Internets dela kultur varesig man vill lära sig vika nafsdrakar eller spela gitarr. Ta del av TED talks eller flippa klassrum. En typ av storytelling video microcontent har kommit med t.ex Vines vars innehåll på ett fåtal sekunder kan pendla mellan slapstick och mer eller mindre djupa mediala/kulturella referenser. Finns också producenter som interagerar med sin publik och skapar innehåll därefter som Epic Rapbattles of History, Ordinary Swedish Mealtime mfl. Föreligger tyvärr stor risk att flera timmar försvinner i tittandet på allt intressant som dyker upp.
Podcasts är ett format jag lite förbisett. Men med sajten 10minuter kom lite innehåll från pedagoger som var intressant nog att ladda ner. Bland annat Olof Jonssons podcast om sin rastverksamhet och Hadar Nordins om fritidshem. Blir ett väldigt personligt anslag att höra någon annans röst levandegöra en berättelse.
lördag 12 oktober 2013
Web 2.0 Storytelling
Avsnitt 2 Kapitel 4
Sammanfattning
Blogg
Bloggar är bland de äldsta, vanligast förekommande och tillgängliga formerna för både fiktions, eller ickefiktionsbaserad Web 2.0 storytelling. I kapitlet beskrivs fyra typer av bloggformat, dagboksformen, den karaktärsutforskande, kronologisk online återpublicering, och "enkelpost" inlägg.
Bloggande har länge jämförts vid dagboksförande med sin linjära kronologiska loggboks struktur och sitt personliga intima anslag. Som storytelling verktyg kan kommentarsfunktionen ger läsare möjlighet komma med åsikter och förslag vilket kan göra dem delaktiga i skapandeprocessen.
Med kronologisk återpublicering är tidsstrukturen bärande. Det kan handla om återgivande av gamla dagböcker för att följa ett historiskt skeende och skapa känsla av realtid.
Bloggandet kan berätta en historia sedd ur en persons, en karaktärs, perspektiv. Under berättelsens gång växer karaktärens egenskaper fram.
Enkelpost story är korta avslutade artiklar eller berättelser kring specifika händelser, t.ex brottsfall.
Twitter
Twitter är ett tillsynes osannolikt storytellingverktyg men användarvänlighet och enkelhet skapar utrymme för kreativitet. Kapitlet ger exempel på fyra sätt Twitter har använts i storytelling.
Wikis är texter flera användare enkelt kan samredigera. Arbetssättet öppnar för många olika kreativa vägar att arbeta på i grupp. Förutom att redigera samma text kan man skriva avsnittsvis. Om någon påbörjar en berättelse kan flera skriva på fortsättningar. Eller så får man inte veta vad som skrivits tidigare.
I wikiredigering går det ibland att även med en parallell kommentarsfunktion skapa eller följa diskussioner kring hur arbetet framskridit.
Social images
En enkel bild kan återge mängder av information, trigga känslor och berätta väldigt mycket för sig själv, mer än tusen ord sägs det. Bilder kan också kombineras i serie och berätta en historia eller användas i utbildningssyfte. Beroende på i vilken ordning bilderna presenteras kan de berätta helt olika historier. På sajter som Flickr kan denna typ av microcontent kombineras med de sociala mediets fördelar med feedback genom kommentarer.
Facebook
Ackumulerat innehåll bygger upp karaktärsdragen av kontots ägare. Blandning av microcontent av olika media som statusuppdateringar med text, bild, video som kan användas i digitalt berättande. Social interaktion med spridning och kommentarer centralt. Finns möjlighet att t.ex bygga upp en historisk fiction/nonfiction karaktär genom att använda samma kronologiska grepp som bloggandets återpublicering.
Diskussion
Som web-entusiast sedan 90 talets modemuppkopplingar minns jag när alla först skulle ha egna hemsidor. Det fanns ett antal ganska fyrkantiga HTML editorer som Dreamweaver, Pagemaker m.fl. Det gick att registrera sig på t.ex Torget.se, skicka sin hemmasnickrade kod till en tekniker som la upp det på en webserver. Sedan öppnades möjligheten med FTP. En ganska omständig process. Sedan började bloggportalerna dyka upp vilket underlättade för många att slippa omaket med att lära sig HTML kodning och fokusera på att presentera sig själva och sitt material. Drivet att mötas socialt har visat sig vara lika viktigt som mat och skydd och Internet har öppnat många smidiga vägar genom Lunarstorm, Facebook, Twitter och andra. På så vis har man fått ta del av mångas berättelser. Allt från Christian Gidlunds gripande levnadsöde till den besynnerliga bloggen skapad av en person som fick sin mobiltelefon stulen. Den som sedan tog över telefonen stängde dock inte av funktionen som backade upp alla tagna bilder till Internet, vilket gav material till en typ av storytelling.
Men för någon som vuxit upp med hemdatorer som Commondore 64 och Amiga 500 var det dock lika mycket tekniken bakom som intresserade och då blev resurserna på nätet oumbärliga för att lära sig kodning med mera.
Dessutom kom i samma veva de första "first person shooter" spelen som gick att spela över Internet. Minns fortfarande första gången jag "spawnade" på en Quake bana man bara spelat som vilket datorspel som helst. Nu var det plötsligt något helt nytt. Man jagade andra och blev jagad. Bara att spela 3d spel som Wolfenstein och Doom hade varit en hänförande upplevelse. Detta var nästan religiöst. Istället för att trimma mopedmotorer byggdes datorer om hemma för att få ut bästa möjliga prestanda. Tyvärr gjorde den långsamma modemuppkopplingen att det hackade lite, man var länge en HPW och svor över LPB mesarna som gled runt. Men spelkulturen tog fart och det startades klaner med egna hemsidor och uttagningar. Det startades diskussionsforum och kontakter knöts över hela världen. Inte minst genom ICQ. Det spelades i seriesystem och turneringar till och med landskamper. Intresset växte sig så stort att Doom slutligen blev film. Klassikern Wolfenstein kom i nyutgåva och lekte med tanken att Hitler utvecklade ett hemligt paranormalt vapen och bara du kunde rädda världen.
Spel var inte längre förströelse i avskildhet, kombinerat med Internet blev det en social mötesplats. En smältdegel, som krävde bredband.
All kunskap man samlat på sig under dessa år genom lek och självstudier har sedan kommit till god användning nu när de sociala medierna blivit redskap för politisk påverkan och nätverkande. Privat som yrkesmässigt. När vi som individer kan använda Twitter, Facebook, Youtube med mera för att nå allmänheten på ett sätt som tidigare varit omöjligt. Som med många slingriga bäckar små ledde fram till denna fantastiska bloggpost från ett fritidshem i Stockholm som berättar om vad som hände en dag när ett barn faktiskt läste lappen pedagogerna hade satt upp på väggen.
Sammanfattning
Blogg
Bloggar är bland de äldsta, vanligast förekommande och tillgängliga formerna för både fiktions, eller ickefiktionsbaserad Web 2.0 storytelling. I kapitlet beskrivs fyra typer av bloggformat, dagboksformen, den karaktärsutforskande, kronologisk online återpublicering, och "enkelpost" inlägg.
Bloggande har länge jämförts vid dagboksförande med sin linjära kronologiska loggboks struktur och sitt personliga intima anslag. Som storytelling verktyg kan kommentarsfunktionen ger läsare möjlighet komma med åsikter och förslag vilket kan göra dem delaktiga i skapandeprocessen.
Med kronologisk återpublicering är tidsstrukturen bärande. Det kan handla om återgivande av gamla dagböcker för att följa ett historiskt skeende och skapa känsla av realtid.
Bloggandet kan berätta en historia sedd ur en persons, en karaktärs, perspektiv. Under berättelsens gång växer karaktärens egenskaper fram.
Enkelpost story är korta avslutade artiklar eller berättelser kring specifika händelser, t.ex brottsfall.
Twitter är ett tillsynes osannolikt storytellingverktyg men användarvänlighet och enkelhet skapar utrymme för kreativitet. Kapitlet ger exempel på fyra sätt Twitter har använts i storytelling.
- Realtidsrapportering från en eller flera användare kan skapa en "live" känsla av en fiktiv händelse.
- Mycket korta, avslutade historier.
- En lång berättelse återges i korta sammanhängande delar.
- Tweets från olika användare kring t.ex ett tema eller sökord skapar tillsammans en form av berättelse.
Wikis är texter flera användare enkelt kan samredigera. Arbetssättet öppnar för många olika kreativa vägar att arbeta på i grupp. Förutom att redigera samma text kan man skriva avsnittsvis. Om någon påbörjar en berättelse kan flera skriva på fortsättningar. Eller så får man inte veta vad som skrivits tidigare.
I wikiredigering går det ibland att även med en parallell kommentarsfunktion skapa eller följa diskussioner kring hur arbetet framskridit.
Social images
En enkel bild kan återge mängder av information, trigga känslor och berätta väldigt mycket för sig själv, mer än tusen ord sägs det. Bilder kan också kombineras i serie och berätta en historia eller användas i utbildningssyfte. Beroende på i vilken ordning bilderna presenteras kan de berätta helt olika historier. På sajter som Flickr kan denna typ av microcontent kombineras med de sociala mediets fördelar med feedback genom kommentarer.
Ackumulerat innehåll bygger upp karaktärsdragen av kontots ägare. Blandning av microcontent av olika media som statusuppdateringar med text, bild, video som kan användas i digitalt berättande. Social interaktion med spridning och kommentarer centralt. Finns möjlighet att t.ex bygga upp en historisk fiction/nonfiction karaktär genom att använda samma kronologiska grepp som bloggandets återpublicering.
Diskussion
Som web-entusiast sedan 90 talets modemuppkopplingar minns jag när alla först skulle ha egna hemsidor. Det fanns ett antal ganska fyrkantiga HTML editorer som Dreamweaver, Pagemaker m.fl. Det gick att registrera sig på t.ex Torget.se, skicka sin hemmasnickrade kod till en tekniker som la upp det på en webserver. Sedan öppnades möjligheten med FTP. En ganska omständig process. Sedan började bloggportalerna dyka upp vilket underlättade för många att slippa omaket med att lära sig HTML kodning och fokusera på att presentera sig själva och sitt material. Drivet att mötas socialt har visat sig vara lika viktigt som mat och skydd och Internet har öppnat många smidiga vägar genom Lunarstorm, Facebook, Twitter och andra. På så vis har man fått ta del av mångas berättelser. Allt från Christian Gidlunds gripande levnadsöde till den besynnerliga bloggen skapad av en person som fick sin mobiltelefon stulen. Den som sedan tog över telefonen stängde dock inte av funktionen som backade upp alla tagna bilder till Internet, vilket gav material till en typ av storytelling.
Men för någon som vuxit upp med hemdatorer som Commondore 64 och Amiga 500 var det dock lika mycket tekniken bakom som intresserade och då blev resurserna på nätet oumbärliga för att lära sig kodning med mera.
Dessutom kom i samma veva de första "first person shooter" spelen som gick att spela över Internet. Minns fortfarande första gången jag "spawnade" på en Quake bana man bara spelat som vilket datorspel som helst. Nu var det plötsligt något helt nytt. Man jagade andra och blev jagad. Bara att spela 3d spel som Wolfenstein och Doom hade varit en hänförande upplevelse. Detta var nästan religiöst. Istället för att trimma mopedmotorer byggdes datorer om hemma för att få ut bästa möjliga prestanda. Tyvärr gjorde den långsamma modemuppkopplingen att det hackade lite, man var länge en HPW och svor över LPB mesarna som gled runt. Men spelkulturen tog fart och det startades klaner med egna hemsidor och uttagningar. Det startades diskussionsforum och kontakter knöts över hela världen. Inte minst genom ICQ. Det spelades i seriesystem och turneringar till och med landskamper. Intresset växte sig så stort att Doom slutligen blev film. Klassikern Wolfenstein kom i nyutgåva och lekte med tanken att Hitler utvecklade ett hemligt paranormalt vapen och bara du kunde rädda världen.
Spel var inte längre förströelse i avskildhet, kombinerat med Internet blev det en social mötesplats. En smältdegel, som krävde bredband.
All kunskap man samlat på sig under dessa år genom lek och självstudier har sedan kommit till god användning nu när de sociala medierna blivit redskap för politisk påverkan och nätverkande. Privat som yrkesmässigt. När vi som individer kan använda Twitter, Facebook, Youtube med mera för att nå allmänheten på ett sätt som tidigare varit omöjligt. Som med många slingriga bäckar små ledde fram till denna fantastiska bloggpost från ett fritidshem i Stockholm som berättar om vad som hände en dag när ett barn faktiskt läste lappen pedagogerna hade satt upp på väggen.
fredag 11 oktober 2013
Avsnitt 1, kapitel 1-3
De första kapitlens fokus på det digitala berättandets och hur det hänger ihop med teknikens utveckling tycker jag även sträcker sig bortom huvudämnet och omfattar egentligen såväl individuell som samhällsutveckling i stort. Hur djupt integrerat och rotat berättandet är med vår historia, utveckling, kunskapsförmedling och lärande. Från lägereldarnas historieberättare till multimedialt bloggande på Internet. När fantasins "tänk om..." tillsammans med nyfikenhet och kreativitetens praktik blir en motor som driver processen framåt. Inte minst genom alla de sätt ny teknik inkorporeras bland storytellingverktygen. Kanske är det som Einstein säger att
Skolans läroplan vill omfatta detta i formuleringar som att
Det pratas mycket, men tyvärr blir praktisk omsättning i det dagliga arbetet ganska dålig. Undersökningar visar att elevers studiemotivation sjunker när fokus läggs på bedömning, prov och betyg, allt mindre på nyfikenhet och lust att lära. Det är synd skolan försitter möjligheten att bättre väva in berättandes potential att ge meningsfullhet och kontext till ett kunskapsområde. Speciellt när barn och ungdom är snabba att anamma nya tekniker och medier samt de kulturella uttryck som de för med sig. Skolan måste hänga med. När man arbetar med äventyrspedagogik som koncept i undervisningen, d.v.s göra en story med utmaningar av ett kunskapsområde, blir det extra tydligt hur känslomässig anknytning, spänning, utforskande, samskapande lockar engagemang och får intresset att skjuta i höjden hos eleverna. Samarbetsinlärning och interaktion med andra är fundamentalt och självklart. När man konstruerar undervisningen efter storytellingens komponenter och struktur med helhet och meningsfullt sammanhang. Jag hoppas erfarenheterna från denna kurs kan underlätta integreringen av digital teknik i detta. När barnen får möjlighet att ta del av den nya teknikens möjligheter blir det naturligt att skapa sin digitala identitet genom bloggar, Twitter, Facebook, Instagram, diskuterar eller nätverkar globalt medan den vuxna generationen fortfarande letar efter on-knappen. Man kan inte föreställa sig en vardag utan WiFi-access och det är inget konstigt i att det görs film av spel.
Min erfarenhet är som sagt att bästa sättet att lära sig något är att få använda och därigenom förfina sina kunskaper. Möjligen var det därför det blev inom fritidspedagogikens tematiska, sociala, intressestyrda progressiva, Dewey inspirerade inriktning jag hittade en karriär i utbildningsväsendet trots att den egna skolgången upplevdes mindre inspirerande. När jag läser Heléne Ericssons samlade reflektion sett från ämneslärareperspektiv känns det hoppfullt att det finns, om man vill, vägar att väva in detta i undervisning. De digitala verktygen, dialogen, feedback för att göra kunskapsområdet inspirerande och meningsfullt. Insikt om att det är djupt rotat i oss. Därigenom blir det också enklare för de olika pedagogiska synsätten inom grundskolan att mötas.
Man behöver inte leta länge i LGR11 för att hitta utrymme för storytelling och grund i 21century skills.
En reflektion kring 21st century skills är om dessa som förmågor är unika för att endast möta en digital framtid, eller om det egentligen handlar om egenskaper man behöver för att klara (stora) samhällsomställningar oavsett tidsepok. Om man med läskunnighet (literacy) menar avkodning, har samtida människor kunnat avkoda sin tids berättelser, sin storytelling, som grottmålningar, hällristningar, väggmålningars bildspråk, run/kilskrifter eller hieroglyfer. Då blir även egenskaper som samarbetsförmåga, uppfinningsrikedom, kreativt tvärvetenskapligt tänkande, problemlösning, förstå sin (kända) omvärld osv inte något som egentligen torde vara unikt för vår tid och situation. Verktygen ser kanske annorlunda ut, men förmågorna är i grund och botten de samma. Men när utvecklingstempot är högre och omställningar sker fortare, borde det vara en överlevnadsstrategi, en fördel, att alla i samhället, utöver ett styrande skikt, behöver kunna förstå och möta en föränderlig verklighet, inte den som presenteras i konstlade statiska former. Ett sätt att bibehålla en maktstruktur är att sätta hinder för utveckling, upplysning, samtal och ökad förståelse. När vi kan se vilket genomslag sociala medierna har när de blir verktyg att t.ex välta regimer är det vitalt att kunna hantera. Bästa sättet är som sagt antagligen genom lek och spel.
"Fantasi är viktigare än kunskap. För kunskapen är begränsad, medan fantasin omgärdar hela världen, stimulerar framsteg, och föder utveckling."Vad jag finner extra intressant är att det, med som så mycket annat, till stor del handlar om att ha kul, experimentera, göra något meningsfullt och kunna dela med sig som driver motivationen att t.ex utveckla digitala plattformar, Wiki sajter. Vilket även var drivkraften för mig när jag skapade sajten Lekarkivet. Det var mycket frustration/motstånd/friktion, inblandat innan bitarna föll på plats och kodning fungerade tillsammans med innehåll, men aldrig att jag tappade sugen. Något som lätt hände när man som elev fick uppdrag att lära sig något i skolan, inte av eget intresse, utan för att någon sa att det var viktigt. Men att få vara del av en gemenskap och få feedback, göra något användbart som samtidigt blev en stimulerande lärandeprocess. Precis som i storytellningens workshops och där lusten att experimentera med format också samtidigt blir en typ av introspektion. När man, som Ken Robinson uttrycker det får vara delaktig i ett sammanhang som tilltalar ens hela person, inte bara det faktabaserade testbara, utan även det estetiska sidor, få vara i sitt element.
Skolans läroplan vill omfatta detta i formuleringar som att
- Utforskande, nyfikenhet och lust att lära ska utgöra en grund för skolans verksamhet
- Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet.
Det pratas mycket, men tyvärr blir praktisk omsättning i det dagliga arbetet ganska dålig. Undersökningar visar att elevers studiemotivation sjunker när fokus läggs på bedömning, prov och betyg, allt mindre på nyfikenhet och lust att lära. Det är synd skolan försitter möjligheten att bättre väva in berättandes potential att ge meningsfullhet och kontext till ett kunskapsområde. Speciellt när barn och ungdom är snabba att anamma nya tekniker och medier samt de kulturella uttryck som de för med sig. Skolan måste hänga med. När man arbetar med äventyrspedagogik som koncept i undervisningen, d.v.s göra en story med utmaningar av ett kunskapsområde, blir det extra tydligt hur känslomässig anknytning, spänning, utforskande, samskapande lockar engagemang och får intresset att skjuta i höjden hos eleverna. Samarbetsinlärning och interaktion med andra är fundamentalt och självklart. När man konstruerar undervisningen efter storytellingens komponenter och struktur med helhet och meningsfullt sammanhang. Jag hoppas erfarenheterna från denna kurs kan underlätta integreringen av digital teknik i detta. När barnen får möjlighet att ta del av den nya teknikens möjligheter blir det naturligt att skapa sin digitala identitet genom bloggar, Twitter, Facebook, Instagram, diskuterar eller nätverkar globalt medan den vuxna generationen fortfarande letar efter on-knappen. Man kan inte föreställa sig en vardag utan WiFi-access och det är inget konstigt i att det görs film av spel.
Min erfarenhet är som sagt att bästa sättet att lära sig något är att få använda och därigenom förfina sina kunskaper. Möjligen var det därför det blev inom fritidspedagogikens tematiska, sociala, intressestyrda progressiva, Dewey inspirerade inriktning jag hittade en karriär i utbildningsväsendet trots att den egna skolgången upplevdes mindre inspirerande. När jag läser Heléne Ericssons samlade reflektion sett från ämneslärareperspektiv känns det hoppfullt att det finns, om man vill, vägar att väva in detta i undervisning. De digitala verktygen, dialogen, feedback för att göra kunskapsområdet inspirerande och meningsfullt. Insikt om att det är djupt rotat i oss. Därigenom blir det också enklare för de olika pedagogiska synsätten inom grundskolan att mötas.
Man behöver inte leta länge i LGR11 för att hitta utrymme för storytelling och grund i 21century skills.
- Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden.
- Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa.
- Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt.
- Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga.
- Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem.
- Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra.
- De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar.
- Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet.
(Lgr 11)
En reflektion kring 21st century skills är om dessa som förmågor är unika för att endast möta en digital framtid, eller om det egentligen handlar om egenskaper man behöver för att klara (stora) samhällsomställningar oavsett tidsepok. Om man med läskunnighet (literacy) menar avkodning, har samtida människor kunnat avkoda sin tids berättelser, sin storytelling, som grottmålningar, hällristningar, väggmålningars bildspråk, run/kilskrifter eller hieroglyfer. Då blir även egenskaper som samarbetsförmåga, uppfinningsrikedom, kreativt tvärvetenskapligt tänkande, problemlösning, förstå sin (kända) omvärld osv inte något som egentligen torde vara unikt för vår tid och situation. Verktygen ser kanske annorlunda ut, men förmågorna är i grund och botten de samma. Men när utvecklingstempot är högre och omställningar sker fortare, borde det vara en överlevnadsstrategi, en fördel, att alla i samhället, utöver ett styrande skikt, behöver kunna förstå och möta en föränderlig verklighet, inte den som presenteras i konstlade statiska former. Ett sätt att bibehålla en maktstruktur är att sätta hinder för utveckling, upplysning, samtal och ökad förståelse. När vi kan se vilket genomslag sociala medierna har när de blir verktyg att t.ex välta regimer är det vitalt att kunna hantera. Bästa sättet är som sagt antagligen genom lek och spel.
lördag 21 september 2013
"The new digital storytelling: creating narratives with new media" av Alexander Bryan
Kapitel 1
Först en summering av kapitlets innehåll, sedan en diskussion om varför skolan suger.
Summering
I alla tider har varje nytt media som människan utvecklat blivit ett verktyg att förmedla historier genom. Från grottmålningar, till vinylskivor, radio, TV och video. Nu är vi bara i början av den digitala teknikens era med allt nostalgiskt motstånd det kan innebära i övergångar. Fast i grunden handlar det till stora delar fortfarande om de gamla uttryckssätten men i nytt, tillgängligare multimedialt format.
Med digital storytelling menas att en berättelse “föds i” och publiceras genom digitala medier. Exempelvis som datorspel, Twitter, Facebook, bloggar, podcasts, sådant som de flesta använder eller har tillgång till genom datorer och smartphones. Denna strikta definition eliminerar gråzoner som när gamla filmer återutgivits i digitalt format eller böcker som författas i ordbehandlare på dator men som ges ut i pappersformat.
Oavsett teknik har målet med storytelling alltid varit det samma, att göra ett medvetet försök att i en sammanhängande berättelse väcka och bibehålla en publiks intresse samt skapa engagemang. För att uppnå detta behöver berättelsen utformas utifrån en tydlig poäng, ett syfte, kring ett visst tema. Handlingens kärna tar avstamp i en händelse som sedan, enligt en kronologisk struktur i enlighet med t.ex Fretags triangel, skildrar aspekter av vardagliga, realistiska mänskliga villkor i kamp med utmaningar, motstånd, komplikationer som tillslut når fram till en upplösning.
Innehållet får inte vara för uppenbart eller lättsmält utan bör innebära en utmaning för publiken med intressanta karaktärer att identifiera sig i. Känslor, detaljer, igenkänning och att kunna följa huvudpersonernas utveckling gör storyn tillgänglig och känslosamt engagerande. Storytelling har därför blivit ett kraftfullt grepp inom t.ex politik, marknadsföring, juridik och journalism..
En berättelse är längre, mer omfångsrik och flerdimensionell än t.ex en anekdot som är kort och mer fokuserad kring enstaka händelser.
Enskilda data är diametrala motsatsen till en story, men kan utgöra delar i en berättelse. Dock gör staplande av data i en PowerPoint-presentation inte en berättelse även om det är skapat i och publiceras digitalt. Har inte samma ambition att engagera.
Diskussion
Kapitlets definiering av begrepp och innebörd gör att jag ser tydliga samband mellan undervisnings och storytelling strukturer. Eller hur det borde vara. Skolundervisning verkar i allt för stor utsträckning hålla sig till powerpoint exemplet. Det är en av anledningarna till att jag valde ta denna kurs och fördjupa mig i äventyrspedagogiken. För den muntliga berättartraditionen kan ses som en av undervisningens äldsta fundament. Hur kunskaper överfördes och nedärvdes till nya generationer innan de kunde fästas i pränt.
Freytags triangel kan appliceras på undervisning. Man ställs inför en verklighetsbaserad utmaning inom ett ämne (tema), arbetar sig upp till ett genombrott, en förståelse genom vilken man sedan kan lösa utmaningen. Erfarenheterna man tar med sig från den upplevelsen och andra ackumuleras och kan man sedan appliceras i andra allt mer komplexa sammanhang. En utveckling sker, tankesätt förändras, en självdrivande process påbörjas.
En annan viktig poäng är även att storytellerns, lärarens, framtoning, förmåga att nå ut och engagera är viktig för hur slutresultatet blir. Om det skapas ett fortsatt intresse att veta mera. Friktionens betydelse, att det inte är för lätt, är också av intresse. Särskilt när många argumenterar att skolan måste få lov att vara tråkig.
Där anser jag att man missar poängen när man gör likhetstecken mellan friktion och tråkig. Friktion gör att jag vill lära mer, friktion innebär att en progressiv, framåtrörelse fortfarande sker och blir utmaning jag vill överkomma för att målet, syftet, är tydligt och jag vill dit. Tråkighet gör inga ambitioner att väcka intresse, friktionen saktar ner rörelse till ett stopp.
Storytellern lämnar publiken i sticket genom att lägga ansvaret på den att själva fylla upplevelsen med mening och lust. Då tappar storytellern sin betydelse och dragningskraft för mottagarna.
Också storytellingens sociala dimensioner är viktiga, det handlar om att nå utanför sin egen horisont och lära sig, inspireras, av andras. En växelverkan, ett ömsesidigt samarbetsfokuserat lärande. Möten och delade erfarenheter. Alltför ofta har jag diskuterat med lärare om betydelsen att faktiskt känna sina elever, bortom lektionstid och läroplan, sådant som står i de viktiga första och andra kapitlet.
Läroplanen är tydlig med att undervisningen ska vara lustfylld, väcka intresse och vilja att utvecklas genom ett undersökande arbetssätt. Då måste man veta var man har sin publik, inte bara vad man vill lära dem. Hur och ha bra förklaring om varför. Också en gemensam grund för storytellingen.
Tyvärr fokuseras allt förmycket på de enskilda kalla fragmenterade datapunkterna. Uppnåendemålen, mätning och prov.
Kanske var det friheten att förhålla sig bortom detta som gjorde att jag valde att utbilda mig till fritidspedagog och inte ämneslärare.
Sedan tror jag inte att den digitala storytellingen lär möta något större motstånd då tekniken är så lättillgänglig och framförallt barn och ungdomar är bland de första att anamma sådant. Värre att övertyga äldre generationer. Därför behöver framför allt skolans personal vara med i framkant här då barnen redan är inne på denna kunskapsintensiva domän av eget intresse.
Att den nostalgiska barriären rämnar bevisas av att flera datorspel adapterats till film så som Tomb Raider, Doom och Resident Evil. Fast det är svårt att komma ifrån att det känns mer som "riktigt" när man ser det på en bioskärm snarare än på en Ipad.
Summering
I alla tider har varje nytt media som människan utvecklat blivit ett verktyg att förmedla historier genom. Från grottmålningar, till vinylskivor, radio, TV och video. Nu är vi bara i början av den digitala teknikens era med allt nostalgiskt motstånd det kan innebära i övergångar. Fast i grunden handlar det till stora delar fortfarande om de gamla uttryckssätten men i nytt, tillgängligare multimedialt format.
Med digital storytelling menas att en berättelse “föds i” och publiceras genom digitala medier. Exempelvis som datorspel, Twitter, Facebook, bloggar, podcasts, sådant som de flesta använder eller har tillgång till genom datorer och smartphones. Denna strikta definition eliminerar gråzoner som när gamla filmer återutgivits i digitalt format eller böcker som författas i ordbehandlare på dator men som ges ut i pappersformat.
Oavsett teknik har målet med storytelling alltid varit det samma, att göra ett medvetet försök att i en sammanhängande berättelse väcka och bibehålla en publiks intresse samt skapa engagemang. För att uppnå detta behöver berättelsen utformas utifrån en tydlig poäng, ett syfte, kring ett visst tema. Handlingens kärna tar avstamp i en händelse som sedan, enligt en kronologisk struktur i enlighet med t.ex Fretags triangel, skildrar aspekter av vardagliga, realistiska mänskliga villkor i kamp med utmaningar, motstånd, komplikationer som tillslut når fram till en upplösning.
Innehållet får inte vara för uppenbart eller lättsmält utan bör innebära en utmaning för publiken med intressanta karaktärer att identifiera sig i. Känslor, detaljer, igenkänning och att kunna följa huvudpersonernas utveckling gör storyn tillgänglig och känslosamt engagerande. Storytelling har därför blivit ett kraftfullt grepp inom t.ex politik, marknadsföring, juridik och journalism..
En berättelse är längre, mer omfångsrik och flerdimensionell än t.ex en anekdot som är kort och mer fokuserad kring enstaka händelser.
Enskilda data är diametrala motsatsen till en story, men kan utgöra delar i en berättelse. Dock gör staplande av data i en PowerPoint-presentation inte en berättelse även om det är skapat i och publiceras digitalt. Har inte samma ambition att engagera.
Diskussion
Kapitlets definiering av begrepp och innebörd gör att jag ser tydliga samband mellan undervisnings och storytelling strukturer. Eller hur det borde vara. Skolundervisning verkar i allt för stor utsträckning hålla sig till powerpoint exemplet. Det är en av anledningarna till att jag valde ta denna kurs och fördjupa mig i äventyrspedagogiken. För den muntliga berättartraditionen kan ses som en av undervisningens äldsta fundament. Hur kunskaper överfördes och nedärvdes till nya generationer innan de kunde fästas i pränt.
Freytags triangel kan appliceras på undervisning. Man ställs inför en verklighetsbaserad utmaning inom ett ämne (tema), arbetar sig upp till ett genombrott, en förståelse genom vilken man sedan kan lösa utmaningen. Erfarenheterna man tar med sig från den upplevelsen och andra ackumuleras och kan man sedan appliceras i andra allt mer komplexa sammanhang. En utveckling sker, tankesätt förändras, en självdrivande process påbörjas.
En annan viktig poäng är även att storytellerns, lärarens, framtoning, förmåga att nå ut och engagera är viktig för hur slutresultatet blir. Om det skapas ett fortsatt intresse att veta mera. Friktionens betydelse, att det inte är för lätt, är också av intresse. Särskilt när många argumenterar att skolan måste få lov att vara tråkig.
Där anser jag att man missar poängen när man gör likhetstecken mellan friktion och tråkig. Friktion gör att jag vill lära mer, friktion innebär att en progressiv, framåtrörelse fortfarande sker och blir utmaning jag vill överkomma för att målet, syftet, är tydligt och jag vill dit. Tråkighet gör inga ambitioner att väcka intresse, friktionen saktar ner rörelse till ett stopp.
Storytellern lämnar publiken i sticket genom att lägga ansvaret på den att själva fylla upplevelsen med mening och lust. Då tappar storytellern sin betydelse och dragningskraft för mottagarna.
Också storytellingens sociala dimensioner är viktiga, det handlar om att nå utanför sin egen horisont och lära sig, inspireras, av andras. En växelverkan, ett ömsesidigt samarbetsfokuserat lärande. Möten och delade erfarenheter. Alltför ofta har jag diskuterat med lärare om betydelsen att faktiskt känna sina elever, bortom lektionstid och läroplan, sådant som står i de viktiga första och andra kapitlet.
Läroplanen är tydlig med att undervisningen ska vara lustfylld, väcka intresse och vilja att utvecklas genom ett undersökande arbetssätt. Då måste man veta var man har sin publik, inte bara vad man vill lära dem. Hur och ha bra förklaring om varför. Också en gemensam grund för storytellingen.
Tyvärr fokuseras allt förmycket på de enskilda kalla fragmenterade datapunkterna. Uppnåendemålen, mätning och prov.
Kanske var det friheten att förhålla sig bortom detta som gjorde att jag valde att utbilda mig till fritidspedagog och inte ämneslärare.
Sedan tror jag inte att den digitala storytellingen lär möta något större motstånd då tekniken är så lättillgänglig och framförallt barn och ungdomar är bland de första att anamma sådant. Värre att övertyga äldre generationer. Därför behöver framför allt skolans personal vara med i framkant här då barnen redan är inne på denna kunskapsintensiva domän av eget intresse.
Att den nostalgiska barriären rämnar bevisas av att flera datorspel adapterats till film så som Tomb Raider, Doom och Resident Evil. Fast det är svårt att komma ifrån att det känns mer som "riktigt" när man ser det på en bioskärm snarare än på en Ipad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)